Zigenarflickan

Så mycket man kan se men aldrig äga

2010-01-30T12:21:00.000-08:00

Jag värnar om min integritet sa han som tände eld på sitt kök och filmade det med sin nyinköpta digitalkamera. Men ensam är den som är stark och gömmer sig för världen. Ensam är den som dras till värmen från elden och häller aceton över diskbänken, sen en tändsticka.

En annan man har tårar i ögonen när han pratar om hur händer rör sig, hur tomt det är att stå utan. Jag kysser hans ögonlock, säger rörelsen är det som för allting framåt. Man måste omfamna den och göra den till sin. Så mycket man kan se men aldrig äga. Så mycket ljus man kan strypa med bara längtan efter ljus.

Som en panda i ett snöparadis

2010-01-04T07:31:00.001-08:00

Du är som en panda i ett snöparadis med din lugg och dina aggressioner. Mitt i den kalla natten lyste en perfekt måne över sömnen som hamnat på villovägar och blivit uppjagad i ett träd. Där satt traktens alla katter och tittade på månen som vore den en värmande sol.

Men den lille krokodillen gled runt på isiga gångvägar, drömde om ett land långt borta där det brann en eld och natten glödde av beströdda stjärnor. Vi skal være to om at leve, sjöng krokodillen och katterna suckade unisont Vi skal være som en endeløs skov af vores drømme og mere.

En utter, en svan och några sömnlösa snöänglar

2009-12-17T14:35:00.000-08:00

Snart nytt år. 00talet påväg in i 10tal. På högkvarteret sitter uttern och svanen och svävar på höjden av ett modigt svart piano. Stridsberg och Osten läser favoritdikter. En kille med stripigt hår läser också med stor inlevelse. Jag har legat med honom, väser en tyst röst i publiken. Jag står alldeles nära men låtsas inget höra. Marken är varm. Som ett stampat jordgolv. Luften lika grumlig som ett huvud efter tio dagars antibiotikabehandling. Min arm runt Kristinas ribbade klänning. Hur var Nairobi?

Det är vitt framför ögonen vart man än ser. När jag kommer hem kan jag inte sova. Snöänglar, ull och dubbla lager mjukisbyxor. Snön är tung och kall men jag faller mjukt när jag kastar mig bakåt. Grannen korsar gårdsplanen och sneglar roat åt mitt håll. Vad gör du, det är ju mitt i natten? Han stampar sina kängor mot gallret och försvinner in i porten bredvid.

Det handlar om glittret, pärlemon, svandammen, ribbningen, det mörka vinet och det tidlösa. Att gå runt på stan med Johanna som vilken dag som helst och känna chittet. Hur allt hör ihop. Beställa en kopp te i en bardisk och samtidigt en bit av friheten. Elegansen i att välja det man vill ha och inte det som förväntas av en.

Mörkret vänder och sen blir det ljusare.

Ett rebelliskt embryo

2009-12-15T11:18:00.000-08:00

Ett vinterparadis tornar upp sig. Bolmiga flingor som likt tusentals Stjärnor virvlar runt i mörkret, knarrar under kängorna som får vita ränder. Lillebrorsan letar kastruller i köket, skickar sms. Jag ska koka potatis och vår enda kastrull har du lagt in i kylskåpet, inte okej. Jag skrattar högt för mig själv för tillsägningen och tänker att vi har minst fem kastruller. Han är rolig, han har ingen koll. När jag kommer innanför dörren frågar jag om han tittat i kastrullskåpet. Har han bott här i två månader utan att ha tittat i kastrullskåpet?

Ett annat land, ett annat liv. Huden är blek och tankarna som sega mashmallows. Som en trögflytande kolasås in i julen full av traditioner och man inser att man är hjärntvättad. Totalt meddragen sen benen var korta och huvudet blankt. Fast nu när det snöar så mycket kan man fantisera om att man bor högt upp i Nordsverige och lever i nån avskild sekt utan tillhörigheter och endast brasa och barkgröt till middag. Varför tänker jag på det, varför skulle jag ens vilja det. Nåt som ockuperar innehållet och håller alla mashmallows på plats?

I själva verket bor vi fyra pers i en tvåa, det är vinter och jag har köpt en adventsljusstake fast jag tycker dom är fula. Fram till tjugosex års ålder stod jag emot. Nu vattnar jag noga min amaryllis och tävlar med grannen om längd och röda klockor. Grannen som är höggravid och man och har glasögon. Jag är ett rebelliskt embryo som nu börjat anamma mina egna föräldrars åstadkommanden. Med förhoppningen om att ändå alltid förbli rebellisk.

Ett extasy som går över och tar slut?

2009-12-03T04:57:00.000-08:00

Nu har jag beställt elnät, orienterat mig bland Bagarmossens vårdcentral och bibliotek. Glömde köpa mjölk till kaffet, nåväl. Finge jag bo här hur länge jag ville så skulle jag trivas så fint. Inte irra runt som en annan höna från hem till hem med den där förbannade stressen. I mitt huvud underhåller jag mig med att dricka sangía under stjärnorna i Barcelona... medan jag cyklar runt på frostiga gator, köper begagnade barnkläder och bakar lussebullar så hela lägenheten doftar saffran.

Du är verkligen en Zigenarflicka, sa han och drog handen i mitt hår på pendeltågsperrongen. Kunde inte se om han var glad eller ledsen för det. Två packade dramaten och jag var på väg därifrån. Dansa med mig. Jag vill kasta mig in i det intensiva. Men han har möten, telefonkonferencer och inte tid för kärlek som drar i hjärtat och knoppen, bara tid för kärlek som inte kräver nånting, kärlek som varken gör till eller från.

Så här är jag nu. Vill hitta tillbaks, vill att det ska vibrera i skinnet av blotta andningen. Men kanske är den sortens åtrå bara ett extasy som går över och tar slut.

Stickade hästar och bubbelbad i Bagis

2009-11-26T14:01:00.000-08:00

Tar på mig stora pälsjackan och sveper halsduken över huvudet. På balkongen är det kallt och novembermörker. Med vaddade gummistövlar, en stor bit schweizernöt och en kopp rykande te tar jag mig ut i den svala luften, tjuvkikar på folket som går förbi där nere på gångvägen. Har suttit på en renfäll framför teven hela kvällen och käkat choklad så det kliar under fötterna. Varvat reklampauserna med att titta efter undulater på blocket.

Jag letar alltid efter undulater, och billiga små hus ute på landet. Sugen på körsbärsvin, sugen på hund och katt och fåglar och adoptivbarn och fosterbarn och vaginala barn och en karl kanske och ännu mer familj och vänner och lussebullar. Jag älskar Bagarmossen. Har fått mani på att sticka hästar och badar bubbelbad nästan varje kväll. Det gick snabbt och allt löste sig. När jag väl bestämt mig för att flytta stod ingenting i min väg.

Men så är det en sak som ruvar. Vad ska det bli av dig, sjunger Laleh och ibland blir jag så trött på min egen generation fastän jag gillar att va präglad av åttiotalet och alla möjligheter och självförverkan, men ändå.. Vad ska det bli av dig och hur många djur jag än skaffar så ska jag aldrig, aldrig skaffa en hamster. På nåt sätt är det skönt att veta vad man inte vill i en tid där man i princip kan göra vad som helst.

Utanför, på gården, lyser en julgran. Om jag inte har nånstans att bo igen så ska jag flytta in där och aldrig komma ut. Det har jag drömt om sen jag var liten.

Först där, sen inte där

2009-10-12T10:58:00.000-07:00

If i could cry it would feel like.. piss

2009-10-10T10:57:00.000-07:00

If i could cry it would feel like piss, if i could cry it would feel like this. Måste pissa.. De skrattar. Kvinnor pissar inte. Kissar heter det väl. Men jag vill pissa. Om det är okej så vill jag gärna det och nu gör jag det oavsett vad ni tycker, ja nu pissar jag. Skapar lite dynamik i tillvaron, kör alla tankar på overlock. Producerar perfekta sömmar, återknyter till det kreativa, har ett flyt som ringlar i våta floder över skrivbordskanten.

Lycka är en rosa cykel, lycka är overlock och en kopp te och bra känsla i blodet. För det är liksom nu eller aldrig livet händer. Pallar inte att stå still. Pallar inte att behöva kissa när man vill pissa. Nu eller aldrig är det alltid för mig verkar det som och det här med att vara nöjd, jag tänker aldrig bli det. Bara av känslan att det inte räcker om det inte är tillräckligt bra. Då kan jag vara nöjd, jävligt nöjd. Livet. Det ska va grymt för fan.

Vad var det som var så viktigt

2009-10-08T15:05:00.000-07:00

....

Rysk champagne smakar skit

2009-10-05T10:23:00.000-07:00

Första lasset går hem till Jennifer. Jag har fått en nyckel med röd plast runt. Det är ett cementhus med grönt och blått runt fönstrena. Runt ett fönster är det rosa. Vi vecklar ut ett paket liljor, meckar med en lampkontakt och öppnar en flaska rosa champagne från när Arya var i Ryssland. Jennifer skimrar i den mörkgröna fotöljen. Runt omkring henne tusen mönster och en kavaj som hänger på en provdocka. En kavaj som jag vid närmare anblick ser att jag en gång fyndat och slentriandreglat över. Huvudstas tunnelbana. En gammal tant med pudellockigt hår. Trettio kronor. Nu hänger den hos Jennifer och gör sig mer än rätt. Linda och Sofia kommer. Linda som ett litet pilskt hjärtcentrum med japanslät hud, Sofia som en stegrande lejoninna. Vi dricker upp den sliskiga champangen. Tänker att Ryskt var det allt och drar till Sumpan.

Päronwhisky, baby och Jennifer

2009-10-02T14:24:00.000-07:00

Päronwhisky och baby hos Alena. Här är de mjukaste kinderna som oskyldigast rena och stanken av ens val som irrat i sumpmarkernas gyttja ett tag, smiter långsamt ut genom kylan från en gläntande balkongdörr. Här brinner tre ljus och katten surrar i famnen, här kan man pusta ut när livet piskat en i ansiktet och pissat på ens nyköpta skor. Här kan man omfamna sig själv en stund och till och med gråta en skvätt då man glömt hur bra det var med förändring.

Vissa ögonblick vill man spara men ändå vill man alltid komma längre, att allt ska bli nytt och spännande precis hela tiden som om man levde i nån jävla sagodröm. Står det still blir vi rastlösa och vill mer, mer, mer. Men vad fan vill man egentligen. Nu lägger jag ett par nya nycklar i min hand, sveper dem ner under kudden så att de kanske öppnar upp mina drömmar och sikten står klar till slut. Lite intuition tack, lite faan. Jennifer drar i rodret och säger att himlen är vackrast just som den är nu. Vi dricker varsin lättöl och delar på den sista chokladen. Delar en sovsäckskant över benen och missar en enorm vattenspegel för sikten framåt.

Framför allt blåser det i håret och himlen mörknar kusligt snabbt när vi styr in mot land, framför allt läcker kaffe ur termosen när vi promenerar upp mot Aspudden sen. Det luktar nybryggt hela vägen hem.

We dont know how, and we dont know where

2009-09-06T11:01:00.000-07:00

We dont know how, and we dont know where sjunger Lekmannen och spotify har aldrig varit så levande. På träparketten ligger kökshyllan nymålad gul och ett ljus brinner från köket där Alle och Ofelia ätit hemlagade hamburgare. Vid skrivbordet är det lugnt och tryggt. Edamamebönor med flingsalt i en stor skål gnids ur skalet och jag sneddar ölen ner i ett högt glas.

Var i malmö förra helgen. Åkte nya veoliatåget och njöt av varje bit i det trädoftande tåget. Kupéerna, de välvda fönstrena som en båge i restaurangvagnen. På sin höjd mer likt ett gigantiskt växthus på färd ut i verkligheten. För Stockholm kan kännas rent av overkligt ibland, som ett fängelse, stresskorridorer som andas svininfluensa och tusen alternativ som inte ger en frihet. Inte på riktigt. Jag vill vara nära, jag vill inte åka pendeltåg. Jag vill cykla som man gör i malmö och jag vill ha vännerna runt hörnet.

Jag vill ha allting.. Jag tror jag ska kasta mig in i ditt fönster, rusa rakt in i ditt liv, du har lämnat mig på de jävligaste av platser.. Jag tror jag måste lämna allt bakom mig igen och starta om på nytt..

I huvudet ransonerar jag ut drömmen som är levande, som tar itu med framtiden och nuet. Fyllt med det som är bra. Värmen in i kylan när det blir höst och blåser och man glömmer saker.

Som att ha en baby

2009-08-04T14:01:00.000-07:00

Kärlek, just när man satt där o sket

2009-08-03T12:55:00.000-07:00

Gagnef by night

2009-07-31T06:29:00.001-07:00

Natten är svart i Gagnef fastän det är sommar. Det hänger lyktor stora som tält i träden och människorna är vackra och glada, fulla med musik. Kristina och Fotografen sitter på bryggan med var sin folköl, Linda har sprungit bort och Isabel gör det förbjudna.

Jag och Tobias sitter på varsin utvikt ölkartong, glor ner över mörkret, älven och de dansande människorna. Vi pratar om kärlek, magi och underskattade pretantioner. Vi springer och kissar bakom en lada i tur och ordning medan den andre passar plats och väska. Vi pratar om folksamlingar, lyckokänslor, tillhörighet och skimrande ragg. Han vet att jag är tillsammans med någon, han vet att jag är trogen men uppskattar sällskapet.

Vi snackar en stund och drar sen ner till den plats vid vattnet där Anna Järvinen spelade dagen innan. Bastar med ett gäng halvnakna och springer sen svettiga ut under bar himlen och lera för att doppa oss i den iskalla älven. Pretantioner är underskattade, säger Tobias, det är ju dom som har pretantioner som kommer nånstans. Jag tänker att han har rätt, fastän jag nog alltid har tänkt att det var tvärt om.

När vi badat färdigt har någon bytt ut Tobias gummistövlar mot tre storlekar för små. Fotknölarna värker och jag skrattar men tycker synd om honom. När han frågar om jag vill med till hans tält och dricka rödvin tackar jag nej. Tar istället med mig en bit av känsla in i natten. Ett möte, och så det där med pretantioner. Tänker att om man bara ser sig själv där framme och kör, så kommer man väl ut på andra sidan sen. Levande, i god form och kanske till och med lite rik. Dags att slå sig fri från jantelagen.

...

2009-07-29T12:38:00.000-07:00

Roadtrip till Gagnef

2009-07-29T10:41:00.000-07:00

Med jägermeister och lådvin nerpimpad i en urdrucken vinflaska, for vi över rak E4 och genom krokiga småsamhällen efter äventyr. Fyra brudar och en man. Tömde bilen på minnen från förr, fyllde på med nya. Åkrarna, älven och de blodröda hallonsnåren kikade på oss i backspegeln vart vi än for. Längs med vägen plockade vi smultron och trampade på snigelskal som obönhörligen krasade under våra gympadojor. Om livet är en spegel så ser jag oss där, på jakt efter det magiska, med rödvinsmunnar och strålar av urin som ringlar sig ner för stup och dalar, hittar fåror i marken och skvätter lite på skorna.

Kanske är man inte en riktig kvinna förrän man har en Happy Harry och kan susa fram på motorvägarna med öppet fönster, fri att göra roadtrips när man vill. Måste skaffa körkort, måste lära mig dansa tango, måste bli en självständig kvinna. På riktigt.

...

2009-07-27T08:44:00.000-07:00

Craaazy summer

2009-07-22T10:56:00.001-07:00

Det var fest på Färgfabriken. Cyklade från Johannas överraskningsfest för att möta upp Sandra på bron vid Hornstull. Bromsade lätt i svängarna om tantos grusgångar när jag susade fram, tätt förföljd av det svarta vattnet. Vin i hjärtat och Johannas skimrande ord i bakhuvudet. Vi satt en stund på sängen innan jag stack och pratade om hemliga saker.

Bra känsla, gott folk och jag stod på händerna. Kan man tänka sig. Hickan försvann medan uteserveringen häpnade. Medan blodet rann allt tätare i huvudet kände jag hur fotoblixtrarna ven i luften. Efter det blev festen nästan ännu bättre, och den fortsatte hos Fotografen som bjöd hem på finkäk. Halv fem var Arya och jag hemma med taxin, sömnlösa i jakt på packade väskor och tågbiljetter raka vägen mot Köpenhamn.

Alena är kär för alltid

2009-07-17T07:52:00.000-07:00

Med fläderblomsaft och fina presenter dyker de äntligen upp. Vi dricker sangría i solen på balkongen och Alena blir varmblodig på mindre än ett halvt glas. Vi vispar grädde och äter inlagda plommon med silverskedar, förförs av solen och pustar ut tillsammans. Lukas guggeliguuglar, har blivit en liten tjockis som man lägger på en kudde och sen tittar paralyserat på. Alla ansiktsuttryck, alla fina ljud han gör. Man tar i de goda små låren och blir som kär för alltid.

Bajsnödig och hjärtkramp men glad

2009-07-16T17:38:00.000-07:00

Long time no see. Lisa kommer cyklandes medan Arya och jag hänger i kamerabutiken och beskådar snygga Leica kameror. Jag är både kissnödig och bajsnödig och hjärtat krampar men jag är hur glad som helst. Stress säger bartendern på Pet Sounds, jag fattar ingenting, jag har ju semester. Skiter i hur många komman man får ha i en mening, skiter i hur osocialt nollställd man får vara när det är sommar och allt skulle hända oöverträffbart, hur översocialt freaky man blir sen när man väl träffar folk. Allt man försöker hitta är någon slags balans som känns göttig och tillfredsställande och framtiden långt borta kommer sen, efter alla kommatecken, efter alla frågor om vad man är bra på och hur man ska ta sig dit. Hur är det med dig och Arya då, är du med barn? frågar lisa skämtsamt och jag blir nästan generad. Faktiskt är det som om himlen skiner på oss och jag känner största kärleken i mitt hjärta som bara verkar växa större. Men några barn har vi inte kilat ihop än. På vägen hem hittar jag en stor rosenbuske och plockar med mig famnen full. In i duschen och en slurk fil i köket innan lamporna somnar. Rosorna ska jag ge till någon, men det är en hemlis.

En dag som är ens egen

2009-07-14T02:08:00.000-07:00

På morgonen vaknade jag av oväntat hembesök med tårta och blommor. På Katitzy i vasastan köpte jag en klänning. På en skitig bakgata plockde jag jasmin vartefter näsan jagade. Jasmin som mamma plockat in till mitt födelsedagsbord sen jag var liten. Men kvistarna var klibbiga med små djur på så jag fick lämna dem på ett elskåp längs med vägen.

Ingen stor jasminbuske att leta godis i längre, ingen gunga att ta sig upp i himlen med. Den tallen sågades förresten ner för ett tag sen. Jag är stor nu, bor i staden. Så jag drack kaffe på Mälarpaviljongen, temakistrutar på Ropongi, kilade en ros i bakom örat och hade en dag som bara var min. Men vackrast var att sitta på balkongen i sista kvällssolen. Johanna och Sofia sjöng Ja må hon leva och många fina vänner hörde av sig. Så började dagen i kaos, mellanlandade i vemod och slog ut i rosor under kvällen.

Jag har kärleken med mig och det känns bra.

Hökis i mitt hjärta

2009-07-10T01:18:00.000-07:00

Det bästa med Hökarängen är att det finns mycket skog och fina hus och billig mat och lite slitet sådär så att man trivs. Det är blandat med folk, och man kan gå på loppis, dricka bryggkaffe hos japanerna, äta grekisk fastfood och till och med ta en öl. Det är sunkigt men ändå mysigt och man kan hyra video för tio spänn och samla krokodiltårar i olika färger i sin godispåse som när man var liten. Man blir lycklig och lite trött men definitivt inte snobbig.

Jag tror man kan både leva och dö i Hökis. Det finns en joggingrunda för att hålla sig i form, och det finns flera bad och blåbär och rosenbuskar och ett jättestort sopberg som man kan klättra upp på toppen på. Det finns även pizzeria och en del folk man känner. Ibland önskar jag att vi kunde flytta dit allihopa, dricka te i termos på mossberget med rådjuren, köpa tre avokados för tio hela dagarna, fem lime för samma pris och tandborstar fem kronor styck.

Det är stökigt men ändå ordningsamt och man känner att man lever när det går romer på torget och folk cyklar och rockabilly måleri och bröliga gubbar och både män och kvinnor har mustasch. I Hökis finns allt, tjejer i mjukisbrallor och mascara, killar med stora tatueringar, gamla söderbor, några ensamma, en bunt luriga kids, alkolister i mängder och så såna som man inte trodde fanns.

Ibland sorgligt men ändå bäst.

kärlek verkar det som

2009-07-09T15:54:00.000-07:00

Vi var på Ikea och handlade rullgardin och boxar och bakbunkar och smörknivar och herrejävlar vad grejer och det ösregnade. Var alldeles dyblöta där vi satt på bussen med benen tätt omslingrade och ansiktena mjuka ut mot den gråblöta himlen. Så mycket man behöver till ett hem och ändå inte. Stannar jag här bland bakbunkarna och de tusen skorna och kläderna och allt som ska ordnas in i system, så går jag väl av på tvären till slut. Men hemlighetsfullt njuter jag av detta kaosets färd mot ordning. Att ha ett hem, att vara i en relation. Det är ju en så sjuk grej egentligen. När man kan va fri och obunden och bo ensam på en klippa. Jag i en parrelation. Ser det inte framför mig men ändå så funkar det och fint är det, ja riktigt fint faktiskt. Bättre än någonsin men livet madame, livet. Det lever och är mer än vad någon kille någonsin kan ge dig. Jag tror det i alla fall. Säg att detta bara är en konstruktion. Säg när vi tittar på varandra att vi ska gå här brevid men inte tro så överdrivet mycket på det, för det är ju inte riktigt verkligt. Bara sjukt och ganska trevligt och håller väl på ett tag. Eller?

Den vita hästen

2009-07-03T15:01:00.000-07:00

En halvtimme innan midnatt. Julia gör sig redo för sitt första nattpass i spärren. Hon står i hallen och kollar väskan så att hon säkert har allt, sockerpiller och prylar som ska hålla henne vaken hela natten. Hon är lite nervös, har gått en tiodagars kurs, men är mest nojig för att somna där inne i lådan. Själv har jag låst mig ute från mitt eget hem, ligger i hennes grönbäddade nittiosäng med italiensk smörsång på radion och en ensam orkidé som sällskap intill huvudkudden. Jag kommer hem runt sjutiden imorgon bitti, sov så gott säger hon och hinner le sitt breda leende innan hon slår igen dörren och klampar ner för trapporna ut mot gatan.

Det ska bli skönt att sova. Sedan sommaren kom har nattriket varit livligt. I går drömde jag om den vita hästen igen. Det var som papper i origami. Olika vikta delar där bilderna blev verklighet som flöt ut ur pappret och in i varandra. Min mun och den mjuka mulen möttes i en skärande ljuspunkt mot en mörk blårosa himmel. Och det liksom skimrade och gnistrade av stjärnor runt omkring. Vi stod där alldeles nära och doftade på varandra i ett mjukt sken av gult. Det var magi. Den häftigste känslan, vackraste bilden.

Jag svor när jag vaknade att inte glömma,

Martin som i mandelkaka

2009-06-17T14:29:00.000-07:00

Martin är trött och suckar i luren. Vill inte gå utanför dörren. Men hallå jag är i elefantparken nära dig, vi tar ett glas vin på Pet Sound, säger jag. Han ger sig och vi hamnar i sista solen på skånegatan, blir mätta på vin medan huvudet och blodet rusar igång igen. De senaste dagarna har känts som en konstant regnkoma som vi nu börjar klättra ur skalet på. Vi blir genast på bättre humör, pratar om livet som vi gör mest, och hittar ytterligare sällskap från höger och vänster.

Vet du att de fotade mig för en japansk tidning, säger Martin. Mina mandelkakor är med. Han säger det med ett blygsamt leende och tar ett bloss från sin nytända cigarrett. En kul grej bara, vad ska man säga. Jag kisar i solen och garvar, shit va roligt. Det är perfekt och precis som det ska vara. Så länge som Martin varit min storebror har han bakat. Drömmar, sandkakor, äppelpaj.. Och jämt har han pratat om mat och bakverk, om resor och speciella platser. Det är min bror, han lever för bilder och tankar som är i känslan.

Indianflickan Hopi dyker upp. Hon har ett konstprojekt på gång, är ivrig och lyrisk när hon gestikulerar över sina planer. Det är trevligt att ses igen och vi sitter ett tag till innan vi delar på oss och kramar hejdå. Jag tar cykeln genom stan och känner friheten, vinet, glädjen. Möter upp Lisa och Fanny nere på torget för en burgare och strips. På vägen hem läser jag resterna av dagens dn och tänker på sängen. Att bara få sova.

Rockabilly sommar

2009-06-15T12:58:00.000-07:00

Kristina på telefonluren igen, jublande glad. Fatta att jag köpte en bil igår! Den ska vi göra roadtrips med och i sommar drar vi till Gagnef på festival. Hoohoo. Det flämtar i bröstet, hjärtat bultar. Kristina skrattar så det pinglar som kobjällror i öronen på mig, pratar om hårvax, intensiv kärlek och pisspauser längs med en motorväg som leder rakt in i frihetens händer. I sommar kan allt hända om vi bara släpper ut vårt hår, låter det blåsa längs med skogsvägarnas kurviga labyrinter, blänka som diamanter när vi simmar i de dunkla skogssjöarna och skimra som guld i solen när vi glömmer allt.

Kristina är inte hemma. På väg från jobbet tar jag en sväng i kvarteret där hon bor för att få en blick på godingen. Hihii, när jag tror jag har hittat den tar jag lite idolbilder och beger mig sen så ivrig och tankspridd till tunnelbanan att jag i princip krockar med en lyktstolpe.

Jag måste skaffa körkort. Fast så länge jag får äta glass i baksätet och räkna kossor längs med vägen, måste jag säga att jag är ganska så nöjd med min frihet ändå.

Uppluckrat och lite skitigt

2009-06-14T04:32:00.000-07:00

Det regnar och regnar och är total tristess bara för att huvudet är i en dimma och inte förmår bättre. Slappt och uppluckrat och lite skitigt och man borde egentligen göra saker men orkar inte. Dammsugaren har jag gömt i skogen, nu regnar det på den så att den går sönder. Och tvättstugenyckeln har jag slängt i en papperskorg på tcentralen så att den snart är uppkäkad av stadsråttorna, svabben klippte jag snagg på. Och jag, jag sitter och äter hemköpt tårta med hallon och dricker gammal julmust och chips och ritar och ritar och chattar lite och drunknar i min egen skit.

Dom e nöjda, vi vill mera

2009-06-13T14:28:00.000-07:00

Kittenkatten på Bang

2009-06-12T09:31:00.000-07:00

Torsdag kväll och en döende solstråle i ögat på Mosebacke uteservering. Träffade kittenkatten där på stenmuren strax innan solen försvann. Hon strök omkring i buskarna bakom öltälten, sökte kel då och då när jag vyssjade på henne. I en annan tid, i en framtid som kommer, kanske vi kan vara tillsammans. Hon slank in i buskagen igen och så sågs vi inte mer den kvällen.

På södra teatern var det Bang release och fullt med flator och feminister. Träffade Mafalda som till min stora förvåning hade fått en djup mansröst. Även Isabel, Arianna och lite annat folk var där. Lisa och jag hade axelvaddar och matchade varandra ganska bra där vi satt nedtryckta mot en gul plyschkudde, letandes efter schnussen som aldrig dök upp. Ont om stjärtplats, gott om öl och inget regn på den knökfulla terassen. Jag lånade roche från en tjej på toan och var på otippat topp fastän så sliten. Hon sa att jag såg fin ut, något som jag lättvindigt tog till mig för att höja stämningen med mig själv.

Festen slutade dock alltför tvärt och jag insåg att det alltid finns den där morgondagen som folk relaterar till. En ofta alltför närgången framtidsnärvaro som säger att det är dags att gå hem. Jag ville festa hela natten men drack upp sista ölslatten och begav mig ner för backen med Lisa och Fanny.

På vägen mot tunnelbanan stod en container full med någons liv. Vi blev alldeles till oss och började spana ner i den magiska värld som rymdes där. När jag fyndade som allra ivrigast kom det plötsligt från himlen en sprängfylld vattenpåse som dånade ner i asfalten med en bang. Jag blev skiträdd och tappade en poslinsram i marken som gick i tusen bitar. Då vågade jag inte rota mer utan sprang hem, kånkande och stönande med famnen full av skit.

Hemma stod Arya och grejade i köket, medan jag blev liggandes raklång över kökssoffan med ölsmak i munnen och i hjärtat. Tuggade sorgset i mig tunna gurkskivor och nygräddade paratha. Sen drömde jag konstiga saker tills Arya drog mig till sängs.

Jag känner kärlek. Jag känner en hel vind med katt och snus och Kristina i luren berättade att hon har träffat en rockabilly. Ett bubblande skratt och ett ansikte som inte kan sluta le. Jag känner kärlek, kärlek, kärlek.

Beauty of my life

2009-06-10T15:57:00.001-07:00

Feeling

2009-06-09T13:41:00.000-07:00

Jenny Wilson har feeling och jag med henne. Snoppar jordgubbar och låter musiken gå av på högsta volym. I morgon fyller mannen år, han ska få en tårta med massor av bär och bigaråer. Bigaråerna har jag gömt längst bak i kylskåpet, för jag vet att han skulle äta upp dem annars.

Vi har finbesök från Kiruna denna vecka. Finbesök som sover på finsoffan och springer med oss till tåget om mornarna, enligt värdparets dagliga princip. Med mackor i båda händerna, sallad som flyger av på vägen och kalles kaviar som lämnar misstänkta spår över metrons färska trycksvärta. I morse drällde jag visst apelsinmarmelad på Aryas svarta rock. Det fixade sig dock med lite pappersservetter i fickgömmorna. Dom hoppade av tåget i Vasastan för en kaffe på Mellqvist, medan jag fortsatte mot ett regnigt Hammarbyhöjden.

Crazy summer dark breeze sjunger en egen jenny från vardagsrummet. Alla lampor är tända ut mot kvällen och det är redan juni. Summertime ruffest time. Ser fram emot en galen sommar som är fylld med allt. Idag stod jag och Lisa på F12s breda trapphals. Den var alldeles tom och öde, ledde upp till Mejans slututställning. Men när jag stod där och blickade ut över de breda trapplängderna, kom sommarkänslor som slog volt på både ljuset och rytmen i blodet.

Jenny har feeling och jag med. Snoppar jordgubbar och gör upp med mig själv. Det blir en magisk sommar med galna nätter och klackarna i taket innan man stupar. Och så blir det vila i gräset och kärlek och onda cykelrumpor. Frihetens väska packad i alla tankar som bär dit. Med öppen famn mot världen, vi tar en sista minuten vart som helst.

Jag har feeling och vi kommer fly in i den som två uppslukade turturduvor. Jag tror inte det finns något bättre ställe att vara på. På gården står två cyklar låsta intill varann och bara väntar.

Midnatt, hem.

2009-06-08T15:17:00.001-07:00

Jag fortsätter att plocka hem en massa blommor tills huset är fullt och gult i ögat när man ska tvätta sig i handfatet. Kronblad som fastnar i tvålen som gnider mot huden. I köket blir det lila under fötterna när de ramlar och vissnar och i vardagsrummet doftar en senlivad syrén, i sovrummet fullblommande pelargoner. En gång snodda skott, nu älskade som egna.

Det svider i ögonen. Lägenheten är mitt hem och jag börjar trivas här, börjar få rötter. Inte alls som förut när jag tvingades flytta hela tiden. På blocket har jag hittat ett skåp där jag lägger alla mina saker. Det är natt i huset, över midnatt, och jag trivs med mig själv igen.

Familjen

2009-06-07T08:34:00.000-07:00

En tigrarinna

2009-06-06T07:35:00.000-07:00

I gränslandet är sjöarna röda. Där har hjärtats nyanser samstämmighet med allt. Träden, de meterhöga venernas köttiga vallmo, ljudet från himlen och de kuttrande demonernas ständiga längtan efter perfektion.

Hon har fåglarnas sång i huvudet. På vägen plockar hon vänner som hon plockar blommor och tar med sig hem. Samlar på ord som hon samlar på tankar och flickor med pärlor i håret.

När den nya dagen vaknar står vi i en vas på hennes sängbord med minnet av ett land långt borta, surplar vattenslasket som en annan bakfylla. En vallmo, en ros en förgätmigej, sjunger Kristina vi älskar dig.

Skvaller från Babylon

2009-06-04T12:22:00.000-07:00

Babylon igen. Hela taket lyser rött och matchar rosévinet. Lisa viftar med händerna och skrattar. "Jag berättade för Kalle att du ville åka ut på en hångelturné". En vad då för nåt? "Du sa ju att du ville hänga utför en bilruta och ba mmmm.. muööblöörruu.. mm.. sssliskkk.. mums.. med varenda en som gick förbi.. fånga dem i farten liksom".

Lisa gör roliga ljud med munnen medan jag skakar på huvudet. Har jag sagt det? Lisa nickar förtroget. "Vi trodde det var därför det var så allvarlig stämning mellan dig och Alena på tokvivo i tisdags, vi tänkte att du hade berättat det för henne och att hon var i chock och att du typ tittade ner och skämdes och att ni var helt förstörda. Jag menar, hon har ju precis fött barn och allt,.. ".

Jag skrattar. Den ena amningssjuk och den andra ett mensklibbande vrak. Vad är värst, vad är mer himmelskt. Att åka på hångelturné, ha barn, magen full med blod, mjölktuttar, menstuttar, same same but different. I grönsaksdisken ser alla avokados ändå lika mosiga ut. Och ovanför avokadosarna har vi ändå samma ringar under ögonen.

Kommer inte ens ihåg hälften av alla dumma grejer jag kastar ur mig. Efter att ha slurkat ner det sista rosévinet beger jag mig hem för en hångelrapido i bäddsoffan istället. Mannen och jag, och det regnar förstås. Vi svalkar oss med lite persisk risnudelglass och pressar citron över. Ja ni läste rätt. En transparant isglass helt fullspäckad med små avstympade rissnudelfransar som smälter och isar om vart annat. Ganska gott faktiskt, men konstigt.

Det regnar och det regnar

2009-06-04T11:17:00.000-07:00

Det regnar och det regnar.. Vi har blivit två ruggugglor som krypit ihop i filten och värmen. Igår fällde vi ut bäddsoffan i vardagsrummet, käkade en hel korg aprikoser så att vi var tvungna att smygfisa under filten.

Med huvudena nära och benen tätt omslingrade som stammarna på en bonsai, tittar vi på film och hittar ögonfransar på varandras kinder tills himlen är svart. Det gör vi, om och om igen tills vi somnar.

Strömavbrott

2009-06-02T09:42:00.000-07:00

Handlade på tokvivo idag efter en fika på Amandas. Alena bar på Lukas och jag på den röda plastkorgen där vi lassade ner all mat. Men precis när vi nått fram till kassorna släcktes alla lysen ner och det blev svart i hela butiken. Kassörerna såg förvånade ut och tittade förvirrat runt omkring, bildade snabbt mörkerseende i kombination med en ynklig strimma ljus från fönstret bakom kundvagnarna. Ja mitt i den täta middagsshoppingen tog allt plötsligt stopp. Kunderna famlade runt kring kryddställ, grönsaker och allehanda varor för att hitta vägen fram. Lisa och Calle var också i butiken. De såg hjälplöst överraskade ut och log mot oss i mörkret.

Utanför var himlen tung och grå och regnet spöade ner som det gjort hela dan. Jag kände mig vissen och utan substans, knep urinblåsan hela vägen hem och svettades som en gris under den instängda regnjackan. Hem till en famn full av kärlek, tänkte jag. Men allt blev fel och än mer vissen blev jag. Som en slokande blomma i sin största nöd. Allt jag ville var vatten och någon som pysslade lite med mig så att jag blev lugn och glad. Men kärleken kärleken, så full av missförstånd. Här sitter jag nu med järnbrist och slokar alltjämt.

I am what i am

2009-06-01T13:54:00.000-07:00

I am what I am

I don't want praise I don't want pity

I bang my own drum

Some think it's noise I think it's pretty

And so what if I love each sparkle and each bangle

Why not see things from a different angle

Your life is a shame

Till you can shout out I am what I am

En vanlig dag

2009-06-01T12:29:00.000-07:00

På väg till jobbet smälte tidningen ihop med pannan och linserna. Jag svär att jag läste varje mening två gånger, drömde om kaffe och allra helst hem till sängen. Men varma dagar är bra dagar. Precis som dagar med regn. De är tillräckligt extrema för att man riktigt ska kunna vila i dem. Även denna dag var en överlevare. Hemma igen med balkongdörren på glänt dricker jag risté och vilar maten. Drog hem ett helt grovsoprum med gamla barnkläder och pussel, kunde inte låta bli. Trots att vårt hem är överbelamrat av grejer. Arya blev galen förstås, men det sket jag i och sjöng för honom så att halsen vrålade I am what i am, i dont want praise i dont want pitty.. i bang my own drum, some think its noise, some think its pretty.. Han tittade på mig med lidande ögon. Men det är sån här jag är. Det är min lyckligaste känsla. Om han hade sett min intensitet och exalterade glädje när jag satt och dinglade med benen ner i den stora gröna containerna. Med ögonen som på en guldets gruva. De låg där i stora sopsäckar, som direkt hämtat från ett levande 50tal. Om de inte kommer till användning kan jag alltid sälja dem på loppis. Arya slet sitt hår och gnällde men så kysste han mig på munnen och gav sig tror jag. You will kill me but i love you.

Phoolan Devi

2009-05-29T10:25:00.000-07:00

watch

Phoolan Devi var Indiens segrarinna och drottning, "the goddess of flowers". Vid elva års ålder såldes hon av sin far för en cykel och en ko. När hon senare övergav sin make och det olyckliga äktenskapet, utstöttes hon ur samhällsgemenskapen. Efter att ha blivit bortrövad av ett gäng banditer tog hennes liv en helt ny riktning. Hon lärde sig använda vapen och tog succesivt rollen som gruppledare. Historien är uppseendeväckande. För att hon som kvinna med sin låga status lyckades få respekt att leda en hel grupp banditer. För att hon trots all skit lyckats resa sig upp och slå tillbaks mot systemet och återerövra sin värdighet. För att hon så radikalt i sitt sätt aldrig sluta kämpa för frihet fastän avgrunden, hatet och förnedringen varit så djup.

Mest omtalad är hon för de tjugotal män som hon avrättade, som hämnd för en grym gruppvåldtäkt hon tidigare blivit utsatt för. Runtom hela Indien blev hon ökänd som banditdrottning och många levde i skräck för hennes tilltag. Men hon vann också starka känslor hos befolkningen då hon visade vad en kvinna kunde vara, och göra. Nu är hon död sedan åtta år tillbaka, mördad av yngligar från thakurakasten, som en blodshämd för den massaker hon avtjänade fängelsestraff för. Hon fick även Nobels Fredspris och klassades i Indien som den kvinnliga varianten av "Robin Hood".

Det här är en av de starkaste filmer jag sett, en sann historia som väcker styrkan inombords och berör. Se den, den är underbar. Hemsk och sorglig, men underbar.

Sista tåget hem

2009-05-28T16:15:00.000-07:00

Sista tåget hem från Mejan. Lisa och jag hoppade över ett staket och trodde att vi plankat in på festen. Men snarare var själva spektaklet en bit längre bort och det var ändå en lång kö man skulle stå i. Lisa övervann dock sin prydkänsla genom att klättra på saker man inte borde klättra på och jag höll kissnödet en hel kväll med påfyllnad av öl i förbjudna salar. Så förgäves var icke kvällen för en trång urinblåsa och en mupp.

Regnet piskade och vi var lagom ihophållna efter lång arbetsdag och snusöl under smattrande tak på Babylon. Lisa berättade om när hon åkte till Indien med sin syrra och återknöt med en hel generation släktingar. Jag fick tårar i ögonen när hon berättade om stället dit hennes farmor brukade gå och be, alldeles intill Ganges, och om allt annat som de upplevde där. Jag kommer själv ihåg alla de intryck som drog i sinnet under de underfulla resorna genom landet. Och bilderna av en tidig morgon i Thiruvanatapuram, där gatorna var av vit sand som betades av elefanter. Där kissade man i rännstenarna så att murväggarna frättes sönder. Här kissar man apfull i en syrénbuske om man har tur, med skyddad insyn och toapapper i bakfickan. Snart är de färdigblommade. Då luktar det gammalt kiss och inte syrén längre. Det känns nästan lite sorgligt att tänka på. Men då vet man att det är sommar och skiter lite mer i sånt.

Vi genade hem tidigt med morgondagen i sikte. Inga pommes, inget vatten. Bara hem till varma duschen och finkläderna utlagda på sängen. Tusen kakor och dukar och tårtor och stressade husmödrar i tjänst. Imorgon är det vårkafé för alla barnen.

Mitt framtida liv

2009-05-27T11:38:00.000-07:00

watch

Jag svär, om tio år har jag starka armmuskler, bra kondition, körkort, två urgulliga halvlockiga ungar med tjocka ögonfransar. Jag har en egen trädgård där det växer krusbär och praktmagnolia, och min skruttiga lilla bil står parkerad intill knuten övergödd av hundkex.

Förhoppningsvis har jag även en lassiedog som springer runt och stökar intill det lilla hörnhuset, skäller glatt och viftar på svansen när grannarna går förbi. Eller om de kanske kommer in på en kopp kaffe. Kanske har jag bestämt mig för att avstå från män och istället ägna mig åt vänner och älskare. Eller så är jag över öronen förälskad och delar mitt liv med den jag har kär.

I vardagsrummet har jag ett helt bibliotek med poesi och favoriter. Golvet är i trä och några smala trasmattor ligger utstäckta i hallen och in mot köket. Solen gassar in och undulaterna sjunger. Mot fönsterbläcket blommar citronträdet som blivit stort nu och min son står och vattnar det med sin egen lilla vattenkanna. Mitt på golvet står ett dockhus, ett sånt där gammalt som min mamma säkert hade när hon var liten. Jag går ut i trädgården och plockar förgätmigej som jag sätter i den lilla miniatyrvasen i det lilla miniatyrköket och tänker att precis så här är det ju hemma hos mig.

Solen lyser in genom köksfönstret där de gula tomaterna håller på att mogna. På det bastanta träbordet i köket står datorn och jag slår vad om att det är nåt intressant som händer där, nåt projekt som jag håller på med. Nåt jobb som liksom drar mig dit, fast på ett lustfyllt sätt. Något som jag verkligen gillar att hålla på med.

Mina barn ska jag ta med på utflykter, göra roliga saker och lära dem cykla. De ska få känna att allt är möjligt och att de är fria och sedda och fulla av skratt och skönhet. Ibland kommer det vara sorgligt, ibland tristess. Vi kommer lära oss allt och bli en stark familj.

Jag kommer ta med dom på roadtrips och tälta och cykla och åka båt med dom och besöka kolmården och simhallen och bara vara hemma i trädgården och på landet och i staden och mysa i sängen. Laga ugnspannkaka och koka korndryck och sola i gräset.

Du ska bli en solros

2009-05-27T11:01:00.000-07:00

Du ska bli en solros

så pråligt gul och nöjd

Och Klematis få blommor

i lila salig fröjd

Min kärleks mynta spridas

vid jungfrudansen vild

och kring ett blånät spiras

en kaprifol så mild

I fönstret pelargonier

som blickar mot en skog

av oregano, dill och sånt

som magen föreslog

Jag vill i mängder odla

krasse, malva, livets bär

och sitta på balkongen

när solen dessa grödor när

Var gång jag kommer hem

går jag alltid först till dem

har de vatten,

mår de bra

då får jag ro,

då njuter jag

Liljekonvaljer

2009-05-25T13:11:00.000-07:00

Arya ringde. Halsen ovanför vattenytan, gröngrummliga och blanka riktar sig orden utåt i tanken som är stark. Hans röst är så varm och jag saknar honom. Men snart är han hemma igen och jag njuter när han säger att han bara ska vara ledig och strosa runt på stan i flera veckor. Så länge jag gör mina grejer är det inga problem, så länge jag vet att jag klarar mig utan.

Med fötterna mot balkongräcket glider värmen sig trofast och jag tänker att jag påminns åter om varför vi är tillsammans, trots all brist på tid och närvaro. Det finns en samhörighet och kärlek som sträcker sig bortom det komplicerade och svåra

Blomsterkrassen har växt flera centimeter under dagen. Under tiden var jag i skogen med Alena och plockade liljekonvaljer. Lukas ammade mest och var charmerande fin med sina små sjungande ljud när han en gång i kvarten var mätt och belåten.

Sen gick jag en promenad förbi Lisa som var hemma och sjuk, stack ner en bunt väldoftande vita klockor i brevinkastet. Ett fnissande garv innanför dörren bjöd in till en balkongvisit. Efter allt för många kondomer på gräsmattan hade hon äntligen utvecklat handlingskraft och skrivit en arglapp till grannarna.

Lisas mage kurrade obönhörligen och upprepat, jag beslutade mig för att gå. Solen var varm som på sommaren och på tokVivo i hökis var det sjukt billig mat som jag bar hem i två knökfyllda kassar. Tänkte på ekorrar, zigenare och kärlek.

I saw the sign

2009-05-25T12:53:00.000-07:00

watch

Nostalgipåminnelse nummer två. När jag var på ett disco en gång i New Dehli stod det minst två hundra fulla indier och dansade till den här. Gissa om jag blev förvånad, Ace of Base.. i Indien! Ett hav av Hare Krishna började hoppa upp och ner så fort låten drog igång. Alla kunde texten.

All that she wants

2009-05-24T15:13:00.000-07:00

watch

Nostalgiska minnen från mellanstadiet. Jag och min dåvarande bästis Sabina övade i veckor framför spegeln och mimade sen hela låten med uppvisning på skolans talangjakt.

Regn och kallsupar

2009-05-24T09:54:00.000-07:00

Det blev en dag med lillasyster. Jag förundras över hur olika vi är. På något sätt blir det tydligare med systrar. Mina bröder är mig förstås lika olika, fast på andra sätt. Kanske är det färgerna, sättet eller bara smak och tankar. Den ljusa och den mörka. Den rena milda och den bångstyriga vilda. Det är fint att inte stämma överens men ändå mötas i blodsbandet, känna samhörighet där. Det är fint att ha sina egna nyanser.

Regnet piskar ner. Ute på balkongen gräver vattendropparna stora gropar i jorden. Jag måste springa ut och rädda några plantor så de inte övervattnas. Hemma är det tyst. Och skönt. Jag passar på att njuta av lugnet, av att inte prata med någon. Arya är bortrest hela veckan. Jag både saknar honom och tycker det är befriande att stå själv med alla dörrar öppna. Det är konstigt, men det är som att det är svårare att göra mina egna grejer när han finns i närheten. Jag får kämpa extra mycket för min frihet, kasta mig extra djupt ut i brådvattnet för att lära mig simma. Bara det att jag är rädd för vatten. När jag var liten drunknade jag nästan en gång och fick jämt kallsupar. Så är det fortfarande. Jag kan knappt gå på badhus utan att skräckslaget spänna mig som en svan för att inte nudda vattenytan med halsen.

Men om och om igen ska man kasta sig ut tills man lärt sig att stå stark och pall utan att avrunda idealen och det som för en framåt. Kanske lär man sig aldrig. Kanske är det jämt så att det fria andetaget konkurrerar med de inbundna drömmarna mer som någonting kvävande.

Romantik är obundet, livsbejakande nu som aldrig verkar inträffa om man inte känner sig just så. Livskraftig och fri med öppna ögon för varandra. Alla dörrar ut.

Vill skriva hemliga saker

2009-05-24T02:51:00.000-07:00

Vaknar upp som om jag aldrig gått och lagt mig. Huvudet domnar lite av trötthet, men ingen baksmälla än vad jag vet. Tiden känns outspedd med ett flimmer av tankar, nästan identiska med kvällen före. Jag återvänder till datorna så som jag lämnade den innan jag klunkade i mig den sista skvätten rosévin och sprang till tåget. Konstfacks trånga korridor var så knökad och varm att trikåerna fortfarande var blöta av svett nere i skorna när jag kom hem. Tobaksrök och dewberryolja.

När nattbussen svängde in i kröken hade solen skymtat bakom trädkronorna och lyst upp himlen ett bra tag redan. Jag klev av bussen med en milkshakesrinnande mcdonalds påse och längs med vägen hem plockade jag ett lass med lila syrener, tänkte ensamma svala tankar.

Nu borrar grannen ovanför. Det rör sig i mitt huvud. Jag vill berätta nånting men vet inte var jag ska börja. Jag vill skriva hemliga saker men undrar om det är relevant. Undrar om det har betydelse och vem som blir lyckligare. Men jag har tid på mig

Lillasyster skickar ett sms och vill ses. Jag orkar verkligen inte, känner mig så dum, önskar att jag hade mer tid för henne. Jag har ju knappt sovit och Lisa och jag skulle ju se Odell idag, sista chansen. Jennifer och Johanna är dessutom på en segelbåt nånstans och käkar brunch eller nåt.

På balkongen står två påsar med jord och drar i mig. Egentligen skulle jag ta denna dag för mig själv och påta i rabatterna. Det känns som att livet blivit lite annorlunda, det känns som att jag vill ha en kolonilott och bara dricka kaffe hela dagarna, med jordiga fingrar i sol som i regn.

Releasefest för novell

2009-05-23T20:26:00.001-07:00

En kväll med johanna

2009-05-23T19:22:00.000-07:00

Johanna och jag äter middag tillsammans. Äntligen kommer hon och hälsar på i den nya lägenheten. Jag har grillat grönsaker i ugnen och köpt tre sorters bär på torget. De avnjuter vi långsamt med en klick vispad grädde medan munnarna går i ett och skratten ekar ut i lägenhetsoasen.

Vi pratar om allt möjligt, men framför allt om vänskap. Vi läser en tidskrift där det står så vackert om precis det jag gått runt och tänkt på den senaste tiden. Att vännerna är de möjliga, de jag vill välja att bli kär i. Men vännerna är också de omöjliga, står det, de som fortsätter att säga nej. Och precis så tycker jag att det är. Inte just med johannna kanske, men ändå, överlag. Jag önskar att man sa ja lite oftare. Att det var fler som fattade att det vi skapar tillsammans är vackrare, viktigare och starkare än vad någon snubbe kan ge.

Systerskapet, samtalet mellan kvinnor. Jag önskar att vi växte oss starkare in i dessa vänskapsförälskelser, de som så sällan nästlar in sig i svårmod och dumdristigheter. Att vi blev drottningar över vår tid och vår kärlek. Vad vi vill uppleva och få ut av livet. Så ofta vi blir offer för våra starka viljor och underkastar oss besvikelse över vad som inte manifesteras i den till bredden fyllda parrelationen.

Vi är större än så,

vi behöver mer än så

Första inlägget

2009-05-23T07:39:00.001-07:00

Här är jag nu. Balkongen het av kvällssol och vindstilla läge. Jag har i ett spontant ögonblick bestämt mig för att börja blogga. Att skriva är någonting som jag verkligen saknat. Ett frirum för tankarna och idealen. Som en äng med vallmo, bara ljuvligt att komma nära orden igen. Nu ska de få skepnad och härja fria ur hjärtat mitt. Så som det var så ofta förut, innan jag irrade bort mig själv i handfasta tingens värld. Nej förut satte jag orden på grodd och de blev fåglar som flög efter nya frön som blev liv och fåglar om igen.

Mamma kallade mig alltid för sin lilla zigenarflicka när jag var liten. I själen, allt jag gör, antar jag att jag är lika ensligt stark och vildvuxen som hon. Kämpar för frihet med näsan i rötterna av nånting djupt och oslipat, en grotta av koldiamanter. Ett ständiga rus och sorgliga strävan efter en famn fylld av värme samtidigt som kroppen vill stå fri och obunden från allt. Det är den ständiga problematiken och glädjestyrkan. Att aldrig ta nånting för givet och att aldrig bli tagen för given. Att komma dit man vill och känna sig levande.

Jag hoppas att den här bloggen kommer utvecklas till något betydelsefullt och fint, ett språk med en alldeles egen melodi. En melodi där hjärtat glömmer vad den borde och inte borde vara.

Någonstans vet vi vad som känns, vad vi bara måste för att inte gå under. Vilka vi är. Jag får många gånger påminna mig själv, titta i gamla anteckningsblock för att återfinna den som jag alltid varit. Zigenarflickan med pannan i handen på tunnelbaneperrongen, nerkluddrandes kulspetssträck på gamla icakvitton. De orden jag formulerar för mig själv är roten till alla de sanningar jag önskar tyda. De berättar för mig om framtiden och vart jag är på väg. Den magiska världen, den vackraste och skönaste av dem alla, ett sätt att lägga handen över livets meningar och uppfylla kraften av sin existens.

Att finnas till är att känna att man lever

Välkommen till min blogg!