söndag 6 september 2009

We dont know how, and we dont know where






We dont know how, and we dont know where
sjunger Lekmannen och spotify har aldrig varit så levande. På träparketten ligger kökshyllan nymålad gul och ett ljus brinner från köket där Alle och Ofelia ätit hemlagade hamburgare. Vid skrivbordet är det lugnt och tryggt. Edamamebönor med flingsalt i en stor skål gnids ur skalet och jag sneddar ölen ner i ett högt glas.

Var i malmö förra helgen. Åkte nya veoliatåget och njöt av varje bit i det trädoftande tåget. Kupéerna, de välvda fönstrena som en båge i restaurangvagnen. På sin höjd mer likt ett gigantiskt växthus på färd ut i verkligheten. För Stockholm kan kännas rent av overkligt ibland, som ett fängelse, stresskorridorer som andas svininfluensa och tusen alternativ som inte ger en frihet. Inte på riktigt. Jag vill vara nära, jag vill inte åka pendeltåg. Jag vill cykla som man gör i malmö och jag vill ha vännerna runt hörnet.

Jag vill ha allting.. Jag tror jag ska kasta mig in i ditt fönster, rusa rakt in i ditt liv, du har lämnat mig på de jävligaste av platser.. Jag tror jag måste lämna allt bakom mig igen och starta om på nytt..

I huvudet ransonerar jag ut drömmen som är levande, som tar itu med framtiden och nuet. Fyllt med det som är bra. Värmen in i kylan när det blir höst och blåser och man glömmer saker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar