Päronwhisky och baby hos Alena. Här är de mjukaste kinderna som oskyldigast rena och stanken av ens val som irrat i sumpmarkernas gyttja ett tag, smiter långsamt ut genom kylan från en gläntande balkongdörr. Här brinner tre ljus och katten surrar i famnen, här kan man pusta ut när livet piskat en i ansiktet och pissat på ens nyköpta skor. Här kan man omfamna sig själv en stund och till och med gråta en skvätt då man glömt hur bra det var med förändring.
Vissa ögonblick vill man spara men ändå vill man alltid komma längre, att allt ska bli nytt och spännande precis hela tiden som om man levde i nån jävla sagodröm. Står det still blir vi rastlösa och vill mer, mer, mer. Men vad fan vill man egentligen. Nu lägger jag ett par nya nycklar i min hand, sveper dem ner under kudden så att de kanske öppnar upp mina drömmar och sikten står klar till slut. Lite intuition tack, lite faan. Jennifer drar i rodret och säger att himlen är vackrast just som den är nu. Vi dricker varsin lättöl och delar på den sista chokladen. Delar en sovsäckskant över benen och missar en enorm vattenspegel för sikten framåt.
Framför allt blåser det i håret och himlen mörknar kusligt snabbt när vi styr in mot land, framför allt läcker kaffe ur termosen när vi promenerar upp mot Aspudden sen. Det luktar nybryggt hela vägen hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar