Först där, sen inte där

If i could cry it would feel like.. piss

If i could cry it would feel like piss, if i could cry it would feel like this. Måste pissa.. De skrattar. Kvinnor pissar inte. Kissar heter det väl. Men jag vill pissa. Om det är okej så vill jag gärna det och nu gör jag det oavsett vad ni tycker, ja nu pissar jag. Skapar lite dynamik i tillvaron, kör alla tankar på overlock. Producerar perfekta sömmar, återknyter till det kreativa, har ett flyt som ringlar i våta floder över skrivbordskanten.

Lycka är en rosa cykel, lycka är overlock och en kopp te och bra känsla i blodet. För det är liksom nu eller aldrig livet händer. Pallar inte att stå still. Pallar inte att behöva kissa när man vill pissa. Nu eller aldrig är det alltid för mig verkar det som och det här med att vara nöjd, jag tänker aldrig bli det. Bara av känslan att det inte räcker om det inte är tillräckligt bra. Då kan jag vara nöjd, jävligt nöjd. Livet. Det ska va grymt för fan.

Vad var det som var så viktigt

....

Rysk champagne smakar skit

Första lasset går hem till Jennifer. Jag har fått en nyckel med röd plast runt. Det är ett cementhus med grönt och blått runt fönstrena. Runt ett fönster är det rosa. Vi vecklar ut ett paket liljor, meckar med en lampkontakt och öppnar en flaska rosa champagne från när Arya var i Ryssland. Jennifer skimrar i den mörkgröna fotöljen. Runt omkring henne tusen mönster och en kavaj som hänger på en provdocka. En kavaj som jag vid närmare anblick ser att jag en gång fyndat och slentriandreglat över. Huvudstas tunnelbana. En gammal tant med pudellockigt hår. Trettio kronor. Nu hänger den hos Jennifer och gör sig mer än rätt. Linda och Sofia kommer. Linda som ett litet pilskt hjärtcentrum med japanslät hud, Sofia som en stegrande lejoninna. Vi dricker upp den sliskiga champangen. Tänker att Ryskt var det allt och drar till Sumpan.

Päronwhisky, baby och Jennifer

Päronwhisky och baby hos Alena. Här är de mjukaste kinderna som oskyldigast rena och stanken av ens val som irrat i sumpmarkernas gyttja ett tag, smiter långsamt ut genom kylan från en gläntande balkongdörr. Här brinner tre ljus och katten surrar i famnen, här kan man pusta ut när livet piskat en i ansiktet och pissat på ens nyköpta skor. Här kan man omfamna sig själv en stund och till och med gråta en skvätt då man glömt hur bra det var med förändring.

Vissa ögonblick vill man spara men ändå vill man alltid komma längre, att allt ska bli nytt och spännande precis hela tiden som om man levde i nån jävla sagodröm. Står det still blir vi rastlösa och vill mer, mer, mer. Men vad fan vill man egentligen. Nu lägger jag ett par nya nycklar i min hand, sveper dem ner under kudden så att de kanske öppnar upp mina drömmar och sikten står klar till slut. Lite intuition tack, lite faan. Jennifer drar i rodret och säger att himlen är vackrast just som den är nu. Vi dricker varsin lättöl och delar på den sista chokladen. Delar en sovsäckskant över benen och missar en enorm vattenspegel för sikten framåt.

Framför allt blåser det i håret och himlen mörknar kusligt snabbt när vi styr in mot land, framför allt läcker kaffe ur termosen när vi promenerar upp mot Aspudden sen. Det luktar nybryggt hela vägen hem.