We dont know how, and we dont know where

We dont know how, and we dont know where sjunger Lekmannen och spotify har aldrig varit så levande. På träparketten ligger kökshyllan nymålad gul och ett ljus brinner från köket där Alle och Ofelia ätit hemlagade hamburgare. Vid skrivbordet är det lugnt och tryggt. Edamamebönor med flingsalt i en stor skål gnids ur skalet och jag sneddar ölen ner i ett högt glas.

Var i malmö förra helgen. Åkte nya veoliatåget och njöt av varje bit i det trädoftande tåget. Kupéerna, de välvda fönstrena som en båge i restaurangvagnen. På sin höjd mer likt ett gigantiskt växthus på färd ut i verkligheten. För Stockholm kan kännas rent av overkligt ibland, som ett fängelse, stresskorridorer som andas svininfluensa och tusen alternativ som inte ger en frihet. Inte på riktigt. Jag vill vara nära, jag vill inte åka pendeltåg. Jag vill cykla som man gör i malmö och jag vill ha vännerna runt hörnet.

Jag vill ha allting.. Jag tror jag ska kasta mig in i ditt fönster, rusa rakt in i ditt liv, du har lämnat mig på de jävligaste av platser.. Jag tror jag måste lämna allt bakom mig igen och starta om på nytt..

I huvudet ransonerar jag ut drömmen som är levande, som tar itu med framtiden och nuet. Fyllt med det som är bra. Värmen in i kylan när det blir höst och blåser och man glömmer saker.

Som att ha en baby

Kärlek, just när man satt där o sket

Gagnef by night

Natten är svart i Gagnef fastän det är sommar. Det hänger lyktor stora som tält i träden och människorna är vackra och glada, fulla med musik. Kristina och Fotografen sitter på bryggan med var sin folköl, Linda har sprungit bort och Isabel gör det förbjudna.

Jag och Tobias sitter på varsin utvikt ölkartong, glor ner över mörkret, älven och de dansande människorna. Vi pratar om kärlek, magi och underskattade pretantioner. Vi springer och kissar bakom en lada i tur och ordning medan den andre passar plats och väska. Vi pratar om folksamlingar, lyckokänslor, tillhörighet och skimrande ragg. Han vet att jag är tillsammans med någon, han vet att jag är trogen men uppskattar sällskapet.

Vi snackar en stund och drar sen ner till den plats vid vattnet där Anna Järvinen spelade dagen innan. Bastar med ett gäng halvnakna och springer sen svettiga ut under bar himlen och lera för att doppa oss i den iskalla älven. Pretantioner är underskattade, säger Tobias, det är ju dom som har pretantioner som kommer nånstans. Jag tänker att han har rätt, fastän jag nog alltid har tänkt att det var tvärt om.

När vi badat färdigt har någon bytt ut Tobias gummistövlar mot tre storlekar för små. Fotknölarna värker och jag skrattar men tycker synd om honom. När han frågar om jag vill med till hans tält och dricka rödvin tackar jag nej. Tar istället med mig en bit av känsla in i natten. Ett möte, och så det där med pretantioner. Tänker att om man bara ser sig själv där framme och kör, så kommer man väl ut på andra sidan sen. Levande, i god form och kanske till och med lite rik. Dags att slå sig fri från jantelagen.

...

Roadtrip till Gagnef

Med jägermeister och lådvin nerpimpad i en urdrucken vinflaska, for vi över rak E4 och genom krokiga småsamhällen efter äventyr. Fyra brudar och en man. Tömde bilen på minnen från förr, fyllde på med nya. Åkrarna, älven och de blodröda hallonsnåren kikade på oss i backspegeln vart vi än for. Längs med vägen plockade vi smultron och trampade på snigelskal som obönhörligen krasade under våra gympadojor. Om livet är en spegel så ser jag oss där, på jakt efter det magiska, med rödvinsmunnar och strålar av urin som ringlar sig ner för stup och dalar, hittar fåror i marken och skvätter lite på skorna.

Kanske är man inte en riktig kvinna förrän man har en Happy Harry och kan susa fram på motorvägarna med öppet fönster, fri att göra roadtrips när man vill. Måste skaffa körkort, måste lära mig dansa tango, måste bli en självständig kvinna. På riktigt.

...