En utter, en svan och några sömnlösa snöänglar

Snart nytt år. 00talet påväg in i 10tal. På högkvarteret sitter uttern och svanen och svävar på höjden av ett modigt svart piano. Stridsberg och Osten läser favoritdikter. En kille med stripigt hår läser också med stor inlevelse. Jag har legat med honom, väser en tyst röst i publiken. Jag står alldeles nära men låtsas inget höra. Marken är varm. Som ett stampat jordgolv. Luften lika grumlig som ett huvud efter tio dagars antibiotikabehandling. Min arm runt Kristinas ribbade klänning. Hur var Nairobi?

Det är vitt framför ögonen vart man än ser. När jag kommer hem kan jag inte sova. Snöänglar, ull och dubbla lager mjukisbyxor. Snön är tung och kall men jag faller mjukt när jag kastar mig bakåt. Grannen korsar gårdsplanen och sneglar roat åt mitt håll. Vad gör du, det är ju mitt i natten? Han stampar sina kängor mot gallret och försvinner in i porten bredvid.

Det handlar om glittret, pärlemon, svandammen, ribbningen, det mörka vinet och det tidlösa. Att gå runt på stan med Johanna som vilken dag som helst och känna chittet. Hur allt hör ihop. Beställa en kopp te i en bardisk och samtidigt en bit av friheten. Elegansen i att välja det man vill ha och inte det som förväntas av en.

Mörkret vänder och sen blir det ljusare.

Ett rebelliskt embryo

Ett vinterparadis tornar upp sig. Bolmiga flingor som likt tusentals Stjärnor virvlar runt i mörkret, knarrar under kängorna som får vita ränder. Lillebrorsan letar kastruller i köket, skickar sms. Jag ska koka potatis och vår enda kastrull har du lagt in i kylskåpet, inte okej. Jag skrattar högt för mig själv för tillsägningen och tänker att vi har minst fem kastruller. Han är rolig, han har ingen koll. När jag kommer innanför dörren frågar jag om han tittat i kastrullskåpet. Har han bott här i två månader utan att ha tittat i kastrullskåpet?

Ett annat land, ett annat liv. Huden är blek och tankarna som sega mashmallows. Som en trögflytande kolasås in i julen full av traditioner och man inser att man är hjärntvättad. Totalt meddragen sen benen var korta och huvudet blankt. Fast nu när det snöar så mycket kan man fantisera om att man bor högt upp i Nordsverige och lever i nån avskild sekt utan tillhörigheter och endast brasa och barkgröt till middag. Varför tänker jag på det, varför skulle jag ens vilja det. Nåt som ockuperar innehållet och håller alla mashmallows på plats?

I själva verket bor vi fyra pers i en tvåa, det är vinter och jag har köpt en adventsljusstake fast jag tycker dom är fula. Fram till tjugosex års ålder stod jag emot. Nu vattnar jag noga min amaryllis och tävlar med grannen om längd och röda klockor. Grannen som är höggravid och man och har glasögon. Jag är ett rebelliskt embryo som nu börjat anamma mina egna föräldrars åstadkommanden. Med förhoppningen om att ändå alltid förbli rebellisk.

Ett extasy som går över och tar slut?

Nu har jag beställt elnät, orienterat mig bland Bagarmossens vårdcentral och bibliotek. Glömde köpa mjölk till kaffet, nåväl. Finge jag bo här hur länge jag ville så skulle jag trivas så fint. Inte irra runt som en annan höna från hem till hem med den där förbannade stressen. I mitt huvud underhåller jag mig med att dricka sangía under stjärnorna i Barcelona... medan jag cyklar runt på frostiga gator, köper begagnade barnkläder och bakar lussebullar så hela lägenheten doftar saffran.

Du är verkligen en Zigenarflicka, sa han och drog handen i mitt hår på pendeltågsperrongen. Kunde inte se om han var glad eller ledsen för det. Två packade dramaten och jag var på väg därifrån. Dansa med mig. Jag vill kasta mig in i det intensiva. Men han har möten, telefonkonferencer och inte tid för kärlek som drar i hjärtat och knoppen, bara tid för kärlek som inte kräver nånting, kärlek som varken gör till eller från.

Så här är jag nu. Vill hitta tillbaks, vill att det ska vibrera i skinnet av blotta andningen. Men kanske är den sortens åtrå bara ett extasy som går över och tar slut.