Ett rebelliskt embryo

Ett vinterparadis tornar upp sig. Bolmiga flingor som likt tusentals Stjärnor virvlar runt i mörkret, knarrar under kängorna som får vita ränder. Lillebrorsan letar kastruller i köket, skickar sms. Jag ska koka potatis och vår enda kastrull har du lagt in i kylskåpet, inte okej. Jag skrattar högt för mig själv för tillsägningen och tänker att vi har minst fem kastruller. Han är rolig, han har ingen koll. När jag kommer innanför dörren frågar jag om han tittat i kastrullskåpet. Har han bott här i två månader utan att ha tittat i kastrullskåpet?

Ett annat land, ett annat liv. Huden är blek och tankarna som sega mashmallows. Som en trögflytande kolasås in i julen full av traditioner och man inser att man är hjärntvättad. Totalt meddragen sen benen var korta och huvudet blankt. Fast nu när det snöar så mycket kan man fantisera om att man bor högt upp i Nordsverige och lever i nån avskild sekt utan tillhörigheter och endast brasa och barkgröt till middag. Varför tänker jag på det, varför skulle jag ens vilja det. Nåt som ockuperar innehållet och håller alla mashmallows på plats?

I själva verket bor vi fyra pers i en tvåa, det är vinter och jag har köpt en adventsljusstake fast jag tycker dom är fula. Fram till tjugosex års ålder stod jag emot. Nu vattnar jag noga min amaryllis och tävlar med grannen om längd och röda klockor. Grannen som är höggravid och man och har glasögon. Jag är ett rebelliskt embryo som nu börjat anamma mina egna föräldrars åstadkommanden. Med förhoppningen om att ändå alltid förbli rebellisk.