Så mycket man kan se men aldrig äga

Jag värnar om min integritet sa han som tände eld på sitt kök och filmade det med sin nyinköpta digitalkamera. Men ensam är den som är stark och gömmer sig för världen. Ensam är den som dras till värmen från elden och häller aceton över diskbänken, sen en tändsticka.

En annan man har tårar i ögonen när han pratar om hur händer rör sig, hur tomt det är att stå utan. Jag kysser hans ögonlock, säger rörelsen är det som för allting framåt. Man måste omfamna den och göra den till sin. Så mycket man kan se men aldrig äga. Så mycket ljus man kan strypa med bara längtan efter ljus.

Som en panda i ett snöparadis

Du är som en panda i ett snöparadis med din lugg och dina aggressioner. Mitt i den kalla natten lyste en perfekt måne över sömnen som hamnat på villovägar och blivit uppjagad i ett träd. Där satt traktens alla katter och tittade på månen som vore den en värmande sol.

Men den lille krokodillen gled runt på isiga gångvägar, drömde om ett land långt borta där det brann en eld och natten glödde av beströdda stjärnor. Vi skal være to om at leve, sjöng krokodillen och katterna suckade unisont Vi skal være som en endeløs skov af vores drømme og mere.

En utter, en svan och några sömnlösa snöänglar

Snart nytt år. 00talet påväg in i 10tal. På högkvarteret sitter uttern och svanen och svävar på höjden av ett modigt svart piano. Stridsberg och Osten läser favoritdikter. En kille med stripigt hår läser också med stor inlevelse. Jag har legat med honom, väser en tyst röst i publiken. Jag står alldeles nära men låtsas inget höra. Marken är varm. Som ett stampat jordgolv. Luften lika grumlig som ett huvud efter tio dagars antibiotikabehandling. Min arm runt Kristinas ribbade klänning. Hur var Nairobi?

Det är vitt framför ögonen vart man än ser. När jag kommer hem kan jag inte sova. Snöänglar, ull och dubbla lager mjukisbyxor. Snön är tung och kall men jag faller mjukt när jag kastar mig bakåt. Grannen korsar gårdsplanen och sneglar roat åt mitt håll. Vad gör du, det är ju mitt i natten? Han stampar sina kängor mot gallret och försvinner in i porten bredvid.

Det handlar om glittret, pärlemon, svandammen, ribbningen, det mörka vinet och det tidlösa. Att gå runt på stan med Johanna som vilken dag som helst och känna chittet. Hur allt hör ihop. Beställa en kopp te i en bardisk och samtidigt en bit av friheten. Elegansen i att välja det man vill ha och inte det som förväntas av en.

Mörkret vänder och sen blir det ljusare.

Ett rebelliskt embryo

Ett vinterparadis tornar upp sig. Bolmiga flingor som likt tusentals Stjärnor virvlar runt i mörkret, knarrar under kängorna som får vita ränder. Lillebrorsan letar kastruller i köket, skickar sms. Jag ska koka potatis och vår enda kastrull har du lagt in i kylskåpet, inte okej. Jag skrattar högt för mig själv för tillsägningen och tänker att vi har minst fem kastruller. Han är rolig, han har ingen koll. När jag kommer innanför dörren frågar jag om han tittat i kastrullskåpet. Har han bott här i två månader utan att ha tittat i kastrullskåpet?

Ett annat land, ett annat liv. Huden är blek och tankarna som sega mashmallows. Som en trögflytande kolasås in i julen full av traditioner och man inser att man är hjärntvättad. Totalt meddragen sen benen var korta och huvudet blankt. Fast nu när det snöar så mycket kan man fantisera om att man bor högt upp i Nordsverige och lever i nån avskild sekt utan tillhörigheter och endast brasa och barkgröt till middag. Varför tänker jag på det, varför skulle jag ens vilja det. Nåt som ockuperar innehållet och håller alla mashmallows på plats?

I själva verket bor vi fyra pers i en tvåa, det är vinter och jag har köpt en adventsljusstake fast jag tycker dom är fula. Fram till tjugosex års ålder stod jag emot. Nu vattnar jag noga min amaryllis och tävlar med grannen om längd och röda klockor. Grannen som är höggravid och man och har glasögon. Jag är ett rebelliskt embryo som nu börjat anamma mina egna föräldrars åstadkommanden. Med förhoppningen om att ändå alltid förbli rebellisk.

Ett extasy som går över och tar slut?

Nu har jag beställt elnät, orienterat mig bland Bagarmossens vårdcentral och bibliotek. Glömde köpa mjölk till kaffet, nåväl. Finge jag bo här hur länge jag ville så skulle jag trivas så fint. Inte irra runt som en annan höna från hem till hem med den där förbannade stressen. I mitt huvud underhåller jag mig med att dricka sangía under stjärnorna i Barcelona... medan jag cyklar runt på frostiga gator, köper begagnade barnkläder och bakar lussebullar så hela lägenheten doftar saffran.

Du är verkligen en Zigenarflicka, sa han och drog handen i mitt hår på pendeltågsperrongen. Kunde inte se om han var glad eller ledsen för det. Två packade dramaten och jag var på väg därifrån. Dansa med mig. Jag vill kasta mig in i det intensiva. Men han har möten, telefonkonferencer och inte tid för kärlek som drar i hjärtat och knoppen, bara tid för kärlek som inte kräver nånting, kärlek som varken gör till eller från.

Så här är jag nu. Vill hitta tillbaks, vill att det ska vibrera i skinnet av blotta andningen. Men kanske är den sortens åtrå bara ett extasy som går över och tar slut.

Stickade hästar och bubbelbad i Bagis

Tar på mig stora pälsjackan och sveper halsduken över huvudet. På balkongen är det kallt och novembermörker. Med vaddade gummistövlar, en stor bit schweizernöt och en kopp rykande te tar jag mig ut i den svala luften, tjuvkikar på folket som går förbi där nere på gångvägen. Har suttit på en renfäll framför teven hela kvällen och käkat choklad så det kliar under fötterna. Varvat reklampauserna med att titta efter undulater på blocket. 

Jag letar alltid efter undulater, och billiga små hus ute på landet. Sugen på körsbärsvin, sugen på hund och katt och fåglar och adoptivbarn och fosterbarn och vaginala barn och en karl kanske och ännu mer familj och vänner och lussebullar. Jag älskar Bagarmossen. Har fått mani på att sticka hästar och badar bubbelbad nästan varje kväll. Det gick snabbt och allt löste sig. När jag väl bestämt mig för att flytta stod ingenting i min väg. 

Men så är det en sak som ruvar. Vad ska det bli av dig, sjunger Laleh och ibland blir jag så trött på min egen generation fastän jag gillar att va präglad av åttiotalet och alla möjligheter och självförverkan, men ändå.. Vad ska det bli av dig och hur många djur jag än skaffar så ska jag aldrig, aldrig skaffa en hamster. På nåt sätt är det skönt att veta vad man inte vill i en tid där man i princip kan göra vad som helst.

Utanför, på gården, lyser en julgran. Om jag inte har nånstans att bo igen så ska jag flytta in där och aldrig komma ut. Det har jag drömt om sen jag var liten. 

Först där, sen inte där