Natten är svart i Gagnef fastän det är sommar. Det hänger lyktor stora som tält i träden och människorna är vackra och glada, fulla med musik. Kristina och Fotografen sitter på bryggan med var sin folköl, Linda har sprungit bort och Isabel gör det förbjudna.
Jag och Tobias sitter på varsin utvikt ölkartong, glor ner över mörkret, älven och de dansande människorna. Vi pratar om kärlek, magi och underskattade pretantioner. Vi springer och kissar bakom en lada i tur och ordning medan den andre passar plats och väska. Vi pratar om folksamlingar, lyckokänslor, tillhörighet och skimrande ragg. Han vet att jag är tillsammans med någon, han vet att jag är trogen men uppskattar sällskapet.
Vi snackar en stund och drar sen ner till den plats vid vattnet där Anna Järvinen spelade dagen innan. Bastar med ett gäng halvnakna och springer sen svettiga ut under bar himlen och lera för att doppa oss i den iskalla älven. Pretantioner är underskattade, säger Tobias, det är ju dom som har pretantioner som kommer nånstans. Jag tänker att han har rätt, fastän jag nog alltid har tänkt att det var tvärt om.
När vi badat färdigt har någon bytt ut Tobias gummistövlar mot tre storlekar för små. Fotknölarna värker och jag skrattar men tycker synd om honom. När han frågar om jag vill med till hans tält och dricka rödvin tackar jag nej. Tar istället med mig en bit av känsla in i natten. Ett möte, och så det där med pretantioner. Tänker att om man bara ser sig själv där framme och kör, så kommer man väl ut på andra sidan sen. Levande, i god form och kanske till och med lite rik. Dags att slå sig fri från jantelagen.
