...

Roadtrip till Gagnef

Med jägermeister och lådvin nerpimpad i en urdrucken vinflaska, for vi över rak E4 och genom krokiga småsamhällen efter äventyr. Fyra brudar och en man. Tömde bilen på minnen från förr, fyllde på med nya. Åkrarna, älven och de blodröda hallonsnåren kikade på oss i backspegeln vart vi än for. Längs med vägen plockade vi smultron och trampade på snigelskal som obönhörligen krasade under våra gympadojor. Om livet är en spegel så ser jag oss där, på jakt efter det magiska, med rödvinsmunnar och strålar av urin som ringlar sig ner för stup och dalar, hittar fåror i marken och skvätter lite på skorna.

Kanske är man inte en riktig kvinna förrän man har en Happy Harry och kan susa fram på motorvägarna med öppet fönster, fri att göra roadtrips när man vill. Måste skaffa körkort, måste lära mig dansa tango, måste bli en självständig kvinna. På riktigt.

...

Craaazy summer

Det var fest på Färgfabriken. Cyklade från Johannas överraskningsfest för att möta upp Sandra på bron vid Hornstull. Bromsade lätt i svängarna om tantos grusgångar när jag susade fram, tätt förföljd av det svarta vattnet. Vin i hjärtat och Johannas skimrande ord i bakhuvudet. Vi satt en stund på sängen innan jag stack och pratade om hemliga saker.

Bra känsla, gott folk och jag stod på händerna. Kan man tänka sig. Hickan försvann medan uteserveringen häpnade. Medan blodet rann allt tätare i huvudet kände jag hur fotoblixtrarna ven i luften. Efter det blev festen nästan ännu bättre, och den fortsatte hos Fotografen som bjöd hem på finkäk. Halv fem var Arya och jag hemma med taxin, sömnlösa i jakt på packade väskor och tågbiljetter raka vägen mot Köpenhamn.

Alena är kär för alltid

Med fläderblomsaft och fina presenter dyker de äntligen upp. Vi dricker sangría i solen på balkongen och Alena blir varmblodig på mindre än ett halvt glas. Vi vispar grädde och äter inlagda plommon med silverskedar, förförs av solen och pustar ut tillsammans. Lukas guggeliguuglar, har blivit en liten tjockis som man lägger på en kudde och sen tittar paralyserat på. Alla ansiktsuttryck, alla fina ljud han gör. Man tar i de goda små låren och blir som kär för alltid.

Bajsnödig och hjärtkramp men glad

Long time no see. Lisa kommer cyklandes medan Arya och jag hänger i kamerabutiken och beskådar snygga Leica kameror. Jag är både kissnödig och bajsnödig och hjärtat krampar men jag är hur glad som helst. Stress säger bartendern på Pet Sounds, jag fattar ingenting, jag har ju semester. Skiter i hur många komman man får ha i en mening, skiter i hur osocialt nollställd man får vara när det är sommar och allt skulle hända oöverträffbart, hur översocialt freaky man blir sen när man väl träffar folk. Allt man försöker hitta är någon slags balans som känns göttig och tillfredsställande och framtiden långt borta kommer sen, efter alla kommatecken, efter alla frågor om vad man är bra på och hur man ska ta sig dit. Hur är det med dig och Arya då, är du med barn? frågar lisa skämtsamt och jag blir nästan generad. Faktiskt är det som om himlen skiner på oss och jag känner största kärleken i mitt hjärta som bara verkar växa större. Men några barn har vi inte kilat ihop än. På vägen hem hittar jag en stor rosenbuske och plockar med mig famnen full. In i duschen och en slurk fil i köket innan lamporna somnar. Rosorna ska jag ge till någon, men det är en hemlis.

En dag som är ens egen

På morgonen vaknade jag av oväntat hembesök med tårta och blommor. På Katitzy i vasastan köpte jag en klänning. På en skitig bakgata plockde jag jasmin vartefter näsan jagade. Jasmin som mamma plockat in till mitt födelsedagsbord sen jag var liten. Men kvistarna var klibbiga med små djur på så jag fick lämna dem på ett elskåp längs med vägen.

Ingen stor jasminbuske att leta godis i längre, ingen gunga att ta sig upp i himlen med. Den tallen sågades förresten ner för ett tag sen. Jag är stor nu, bor i staden. Så jag drack kaffe på Mälarpaviljongen, temakistrutar på Ropongi, kilade en ros i bakom örat och hade en dag som bara var min. Men vackrast var att sitta på balkongen i sista kvällssolen. Johanna och Sofia sjöng Ja må hon leva och många fina vänner hörde av sig. Så började dagen i kaos, mellanlandade i vemod och slog ut i rosor under kvällen.

Jag har kärleken med mig och det känns bra.