Gagnef by night

Natten är svart i Gagnef fastän det är sommar. Det hänger lyktor stora som tält i träden och människorna är vackra och glada, fulla med musik. Kristina och Fotografen sitter på bryggan med var sin folköl, Linda har sprungit bort och Isabel gör det förbjudna.

Jag och Tobias sitter på varsin utvikt ölkartong, glor ner över mörkret, älven och de dansande människorna. Vi pratar om kärlek, magi och underskattade pretantioner. Vi springer och kissar bakom en lada i tur och ordning medan den andre passar plats och väska. Vi pratar om folksamlingar, lyckokänslor, tillhörighet och skimrande ragg. Han vet att jag är tillsammans med någon, han vet att jag är trogen men uppskattar sällskapet.

Vi snackar en stund och drar sen ner till den plats vid vattnet där Anna Järvinen spelade dagen innan. Bastar med ett gäng halvnakna och springer sen svettiga ut under bar himlen och lera för att doppa oss i den iskalla älven. Pretantioner är underskattade, säger Tobias, det är ju dom som har pretantioner som kommer nånstans. Jag tänker att han har rätt, fastän jag nog alltid har tänkt att det var tvärt om.

När vi badat färdigt har någon bytt ut Tobias gummistövlar mot tre storlekar för små. Fotknölarna värker och jag skrattar men tycker synd om honom. När han frågar om jag vill med till hans tält och dricka rödvin tackar jag nej. Tar istället med mig en bit av känsla in i natten. Ett möte, och så det där med pretantioner. Tänker att om man bara ser sig själv där framme och kör, så kommer man väl ut på andra sidan sen. Levande, i god form och kanske till och med lite rik. Dags att slå sig fri från jantelagen.

...

Roadtrip till Gagnef

Med jägermeister och lådvin nerpimpad i en urdrucken vinflaska, for vi över rak E4 och genom krokiga småsamhällen efter äventyr. Fyra brudar och en man. Tömde bilen på minnen från förr, fyllde på med nya. Åkrarna, älven och de blodröda hallonsnåren kikade på oss i backspegeln vart vi än for. Längs med vägen plockade vi smultron och trampade på snigelskal som obönhörligen krasade under våra gympadojor. Om livet är en spegel så ser jag oss där, på jakt efter det magiska, med rödvinsmunnar och strålar av urin som ringlar sig ner för stup och dalar, hittar fåror i marken och skvätter lite på skorna.

Kanske är man inte en riktig kvinna förrän man har en Happy Harry och kan susa fram på motorvägarna med öppet fönster, fri att göra roadtrips när man vill. Måste skaffa körkort, måste lära mig dansa tango, måste bli en självständig kvinna. På riktigt.

...

Craaazy summer

Det var fest på Färgfabriken. Cyklade från Johannas överraskningsfest för att möta upp Sandra på bron vid Hornstull. Bromsade lätt i svängarna om tantos grusgångar när jag susade fram, tätt förföljd av det svarta vattnet. Vin i hjärtat och Johannas skimrande ord i bakhuvudet. Vi satt en stund på sängen innan jag stack och pratade om hemliga saker.

Bra känsla, gott folk och jag stod på händerna. Kan man tänka sig. Hickan försvann medan uteserveringen häpnade. Medan blodet rann allt tätare i huvudet kände jag hur fotoblixtrarna ven i luften. Efter det blev festen nästan ännu bättre, och den fortsatte hos Fotografen som bjöd hem på finkäk. Halv fem var Arya och jag hemma med taxin, sömnlösa i jakt på packade väskor och tågbiljetter raka vägen mot Köpenhamn.

Alena är kär för alltid

Med fläderblomsaft och fina presenter dyker de äntligen upp. Vi dricker sangría i solen på balkongen och Alena blir varmblodig på mindre än ett halvt glas. Vi vispar grädde och äter inlagda plommon med silverskedar, förförs av solen och pustar ut tillsammans. Lukas guggeliguuglar, har blivit en liten tjockis som man lägger på en kudde och sen tittar paralyserat på. Alla ansiktsuttryck, alla fina ljud han gör. Man tar i de goda små låren och blir som kär för alltid.

Bajsnödig och hjärtkramp men glad

Long time no see. Lisa kommer cyklandes medan Arya och jag hänger i kamerabutiken och beskådar snygga Leica kameror. Jag är både kissnödig och bajsnödig och hjärtat krampar men jag är hur glad som helst. Stress säger bartendern på Pet Sounds, jag fattar ingenting, jag har ju semester. Skiter i hur många komman man får ha i en mening, skiter i hur osocialt nollställd man får vara när det är sommar och allt skulle hända oöverträffbart, hur översocialt freaky man blir sen när man väl träffar folk. Allt man försöker hitta är någon slags balans som känns göttig och tillfredsställande och framtiden långt borta kommer sen, efter alla kommatecken, efter alla frågor om vad man är bra på och hur man ska ta sig dit. Hur är det med dig och Arya då, är du med barn? frågar lisa skämtsamt och jag blir nästan generad. Faktiskt är det som om himlen skiner på oss och jag känner största kärleken i mitt hjärta som bara verkar växa större. Men några barn har vi inte kilat ihop än. På vägen hem hittar jag en stor rosenbuske och plockar med mig famnen full. In i duschen och en slurk fil i köket innan lamporna somnar. Rosorna ska jag ge till någon, men det är en hemlis.

En dag som är ens egen

På morgonen vaknade jag av oväntat hembesök med tårta och blommor. På Katitzy i vasastan köpte jag en klänning. På en skitig bakgata plockde jag jasmin vartefter näsan jagade. Jasmin som mamma plockat in till mitt födelsedagsbord sen jag var liten. Men kvistarna var klibbiga med små djur på så jag fick lämna dem på ett elskåp längs med vägen.

Ingen stor jasminbuske att leta godis i längre, ingen gunga att ta sig upp i himlen med. Den tallen sågades förresten ner för ett tag sen. Jag är stor nu, bor i staden. Så jag drack kaffe på Mälarpaviljongen, temakistrutar på Ropongi, kilade en ros i bakom örat och hade en dag som bara var min. Men vackrast var att sitta på balkongen i sista kvällssolen. Johanna och Sofia sjöng Ja må hon leva och många fina vänner hörde av sig. Så började dagen i kaos, mellanlandade i vemod och slog ut i rosor under kvällen.

Jag har kärleken med mig och det känns bra.

Hökis i mitt hjärta

Det bästa med Hökarängen är att det finns mycket skog och fina hus och billig mat och lite slitet sådär så att man trivs. Det är blandat med folk, och man kan gå på loppis, dricka bryggkaffe hos japanerna, äta grekisk fastfood och till och med ta en öl. Det är sunkigt men ändå mysigt och man kan hyra video för tio spänn och samla krokodiltårar i olika färger i sin godispåse som när man var liten. Man blir lycklig och lite trött men definitivt inte snobbig.

Jag tror man kan både leva och dö i Hökis. Det finns en joggingrunda för att hålla sig i form, och det finns flera bad och blåbär och rosenbuskar och ett jättestort sopberg som man kan klättra upp på toppen på. Det finns även pizzeria och en del folk man känner. Ibland önskar jag att vi kunde flytta dit allihopa, dricka te i termos på mossberget med rådjuren, köpa tre avokados för tio hela dagarna, fem lime för samma pris och tandborstar fem kronor styck.

Det är stökigt men ändå ordningsamt och man känner att man lever när det går romer på torget och folk cyklar och rockabilly måleri och bröliga gubbar och både män och kvinnor har mustasch. I Hökis finns allt, tjejer i mjukisbrallor och mascara, killar med stora tatueringar, gamla söderbor, några ensamma, en bunt luriga kids, alkolister i mängder och så såna som man inte trodde fanns.

Ibland sorgligt men ändå bäst.

kärlek verkar det som

Vi var på Ikea och handlade rullgardin och boxar och bakbunkar och smörknivar och herrejävlar vad grejer och det ösregnade. Var alldeles dyblöta där vi satt på bussen med benen tätt omslingrade och ansiktena mjuka ut mot den gråblöta himlen. Så mycket man behöver till ett hem och ändå inte. Stannar jag här bland bakbunkarna och de tusen skorna och kläderna och allt som ska ordnas in i system, så går jag väl av på tvären till slut. Men hemlighetsfullt njuter jag av detta kaosets färd mot ordning. Att ha ett hem, att vara i en relation. Det är ju en så sjuk grej egentligen. När man kan va fri och obunden och bo ensam på en klippa. Jag i en parrelation. Ser det inte framför mig men ändå så funkar det och fint är det, ja riktigt fint faktiskt. Bättre än någonsin men livet madame, livet. Det lever och är mer än vad någon kille någonsin kan ge dig. Jag tror det i alla fall. Säg att detta bara är en konstruktion. Säg när vi tittar på varandra att vi ska gå här brevid men inte tro så överdrivet mycket på det, för det är ju inte riktigt verkligt. Bara sjukt och ganska trevligt och håller väl på ett tag. Eller?

Den vita hästen

En halvtimme innan midnatt. Julia gör sig redo för sitt första nattpass i spärren. Hon står i hallen och kollar väskan så att hon säkert har allt, sockerpiller och prylar som ska hålla henne vaken hela natten. Hon är lite nervös, har gått en tiodagars kurs, men är mest nojig för att somna där inne i lådan. Själv har jag låst mig ute från mitt eget hem, ligger i hennes grönbäddade nittiosäng med italiensk smörsång på radion och en ensam orkidé som sällskap intill huvudkudden. Jag kommer hem runt sjutiden imorgon bitti, sov så gott säger hon och hinner le sitt breda leende innan hon slår igen dörren och klampar ner för trapporna ut mot gatan.

Det ska bli skönt att sova. Sedan sommaren kom har nattriket varit livligt. I går drömde jag om den vita hästen igen. Det var som papper i origami. Olika vikta delar där bilderna blev verklighet som flöt ut ur pappret och in i varandra. Min mun och den mjuka mulen möttes i en skärande ljuspunkt mot en mörk blårosa himmel. Och det liksom skimrade och gnistrade av stjärnor runt omkring. Vi stod där alldeles nära och doftade på varandra i ett mjukt sken av gult. Det var magi. Den häftigste känslan, vackraste bilden.

Jag svor när jag vaknade att inte glömma,