Vi var på Ikea och handlade rullgardin och boxar och bakbunkar och smörknivar och herrejävlar vad grejer och det ösregnade. Var alldeles dyblöta där vi satt på bussen med benen tätt omslingrade och ansiktena mjuka ut mot den gråblöta himlen. Så mycket man behöver till ett hem och ändå inte. Stannar jag här bland bakbunkarna och de tusen skorna och kläderna och allt som ska ordnas in i system, så går jag väl av på tvären till slut. Men hemlighetsfullt njuter jag av detta kaosets färd mot ordning. Att ha ett hem, att vara i en relation. Det är ju en så sjuk grej egentligen. När man kan va fri och obunden och bo ensam på en klippa. Jag i en parrelation. Ser det inte framför mig men ändå så funkar det och fint är det, ja riktigt fint faktiskt. Bättre än någonsin men livet madame, livet. Det lever och är mer än vad någon kille någonsin kan ge dig. Jag tror det i alla fall. Säg att detta bara är en konstruktion. Säg när vi tittar på varandra att vi ska gå här brevid men inte tro så överdrivet mycket på det, för det är ju inte riktigt verkligt. Bara sjukt och ganska trevligt och håller väl på ett tag. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar