Hökis i mitt hjärta

Det bästa med Hökarängen är att det finns mycket skog och fina hus och billig mat och lite slitet sådär så att man trivs. Det är blandat med folk, och man kan gå på loppis, dricka bryggkaffe hos japanerna, äta grekisk fastfood och till och med ta en öl. Det är sunkigt men ändå mysigt och man kan hyra video för tio spänn och samla krokodiltårar i olika färger i sin godispåse som när man var liten. Man blir lycklig och lite trött men definitivt inte snobbig.

Jag tror man kan både leva och dö i Hökis. Det finns en joggingrunda för att hålla sig i form, och det finns flera bad och blåbär och rosenbuskar och ett jättestort sopberg som man kan klättra upp på toppen på. Det finns även pizzeria och en del folk man känner. Ibland önskar jag att vi kunde flytta dit allihopa, dricka te i termos på mossberget med rådjuren, köpa tre avokados för tio hela dagarna, fem lime för samma pris och tandborstar fem kronor styck.

Det är stökigt men ändå ordningsamt och man känner att man lever när det går romer på torget och folk cyklar och rockabilly måleri och bröliga gubbar och både män och kvinnor har mustasch. I Hökis finns allt, tjejer i mjukisbrallor och mascara, killar med stora tatueringar, gamla söderbor, några ensamma, en bunt luriga kids, alkolister i mängder och så såna som man inte trodde fanns.

Ibland sorgligt men ändå bäst.