En halvtimme innan midnatt. Julia gör sig redo för sitt första nattpass i spärren. Hon står i hallen och kollar väskan så att hon säkert har allt, sockerpiller och prylar som ska hålla henne vaken hela natten. Hon är lite nervös, har gått en tiodagars kurs, men är mest nojig för att somna där inne i lådan. Själv har jag låst mig ute från mitt eget hem, ligger i hennes grönbäddade nittiosäng med italiensk smörsång på radion och en ensam orkidé som sällskap intill huvudkudden. Jag kommer hem runt sjutiden imorgon bitti, sov så gott säger hon och hinner le sitt breda leende innan hon slår igen dörren och klampar ner för trapporna ut mot gatan.
Det ska bli skönt att sova. Sedan sommaren kom har nattriket varit livligt. I går drömde jag om den vita hästen igen. Det var som papper i origami. Olika vikta delar där bilderna blev verklighet som flöt ut ur pappret och in i varandra. Min mun och den mjuka mulen möttes i en skärande ljuspunkt mot en mörk blårosa himmel. Och det liksom skimrade och gnistrade av stjärnor runt omkring. Vi stod där alldeles nära och doftade på varandra i ett mjukt sken av gult. Det var magi. Den häftigste känslan, vackraste bilden.
Jag svor när jag vaknade att inte glömma,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar