Martin är trött och suckar i luren. Vill inte gå utanför dörren. Men hallå jag är i elefantparken nära dig, vi tar ett glas vin på Pet Sound, säger jag. Han ger sig och vi hamnar i sista solen på skånegatan, blir mätta på vin medan huvudet och blodet rusar igång igen. De senaste dagarna har känts som en konstant regnkoma som vi nu börjar klättra ur skalet på. Vi blir genast på bättre humör, pratar om livet som vi gör mest, och hittar ytterligare sällskap från höger och vänster.
Vet du att de fotade mig för en japansk tidning, säger Martin. Mina mandelkakor är med. Han säger det med ett blygsamt leende och tar ett bloss från sin nytända cigarrett. En kul grej bara, vad ska man säga. Jag kisar i solen och garvar, shit va roligt. Det är perfekt och precis som det ska vara. Så länge som Martin varit min storebror har han bakat. Drömmar, sandkakor, äppelpaj.. Och jämt har han pratat om mat och bakverk, om resor och speciella platser. Det är min bror, han lever för bilder och tankar som är i känslan.
Indianflickan Hopi dyker upp. Hon har ett konstprojekt på gång, är ivrig och lyrisk när hon gestikulerar över sina planer. Det är trevligt att ses igen och vi sitter ett tag till innan vi delar på oss och kramar hejdå. Jag tar cykeln genom stan och känner friheten, vinet, glädjen. Möter upp Lisa och Fanny nere på torget för en burgare och strips. På vägen hem läser jag resterna av dagens dn och tänker på sängen. Att bara få sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar