Phoolan Devi

watch

Phoolan Devi var Indiens segrarinna och drottning, "the goddess of flowers". Vid elva års ålder såldes hon av sin far för en cykel och en ko. När hon senare övergav sin make och det olyckliga äktenskapet, utstöttes hon ur samhällsgemenskapen. Efter att ha blivit bortrövad av ett gäng banditer tog hennes liv en helt ny riktning. Hon lärde sig använda vapen och tog succesivt rollen som gruppledare. Historien är uppseendeväckande. För att hon som kvinna med sin låga status lyckades få respekt att leda en hel grupp banditer. För att hon trots all skit lyckats resa sig upp och slå tillbaks mot systemet och återerövra sin värdighet. För att hon så radikalt i sitt sätt aldrig sluta kämpa för frihet fastän avgrunden, hatet och förnedringen varit så djup.

Mest omtalad är hon för de tjugotal män som hon avrättade, som hämnd för en grym gruppvåldtäkt hon tidigare blivit utsatt för. Runtom hela Indien blev hon ökänd som banditdrottning och många levde i skräck för hennes tilltag. Men hon vann också starka känslor hos befolkningen då hon visade vad en kvinna kunde vara, och göra. Nu är hon död sedan åtta år tillbaka, mördad av yngligar från thakurakasten, som en blodshämd för den massaker hon avtjänade fängelsestraff för. Hon fick även Nobels Fredspris och klassades i Indien som den kvinnliga varianten av "Robin Hood".

Det här är en av de starkaste filmer jag sett, en sann historia som väcker styrkan inombords och berör. Se den, den är underbar. Hemsk och sorglig, men underbar.

Sista tåget hem

Sista tåget hem från Mejan. Lisa och jag hoppade över ett staket och trodde att vi plankat in på festen. Men snarare var själva spektaklet en bit längre bort och det var ändå en lång kö man skulle stå i. Lisa övervann dock sin prydkänsla genom att klättra på saker man inte borde klättra på och jag höll kissnödet en hel kväll med påfyllnad av öl i förbjudna salar. Så förgäves var icke kvällen för en trång urinblåsa och en mupp.

Regnet piskade och vi var lagom ihophållna efter lång arbetsdag och snusöl under smattrande tak på Babylon. Lisa berättade om när hon åkte till Indien med sin syrra och återknöt med en hel generation släktingar. Jag fick tårar i ögonen när hon berättade om stället dit hennes farmor brukade gå och be, alldeles intill Ganges, och om allt annat som de upplevde där. Jag kommer själv ihåg alla de intryck som drog i sinnet under de underfulla resorna genom landet. Och bilderna av en tidig morgon i Thiruvanatapuram, där gatorna var av vit sand som betades av elefanter. Där kissade man i rännstenarna så att murväggarna frättes sönder. Här kissar man apfull i en syrénbuske om man har tur, med skyddad insyn och toapapper i bakfickan. Snart är de färdigblommade. Då luktar det gammalt kiss och inte syrén längre. Det känns nästan lite sorgligt att tänka på. Men då vet man att det är sommar och skiter lite mer i sånt.

Vi genade hem tidigt med morgondagen i sikte. Inga pommes, inget vatten. Bara hem till varma duschen och finkläderna utlagda på sängen. Tusen kakor och dukar och tårtor och stressade husmödrar i tjänst. Imorgon är det vårkafé för alla barnen.

Mitt framtida liv

watch

Jag svär, om tio år har jag starka armmuskler, bra kondition, körkort, två urgulliga halvlockiga ungar med tjocka ögonfransar. Jag har en egen trädgård där det växer krusbär och praktmagnolia, och min skruttiga lilla bil står parkerad intill knuten övergödd av hundkex.

Förhoppningsvis har jag även en lassiedog som springer runt och stökar intill det lilla hörnhuset, skäller glatt och viftar på svansen när grannarna går förbi. Eller om de kanske kommer in på en kopp kaffe. Kanske har jag bestämt mig för att avstå från män och istället ägna mig åt vänner och älskare. Eller så är jag över öronen förälskad och delar mitt liv med den jag har kär.

I vardagsrummet har jag ett helt bibliotek med poesi och favoriter. Golvet är i trä och några smala trasmattor ligger utstäckta i hallen och in mot köket. Solen gassar in och undulaterna sjunger. Mot fönsterbläcket blommar citronträdet som blivit stort nu och min son står och vattnar det med sin egen lilla vattenkanna. Mitt på golvet står ett dockhus, ett sånt där gammalt som min mamma säkert hade när hon var liten. Jag går ut i trädgården och plockar förgätmigej som jag sätter i den lilla miniatyrvasen i det lilla miniatyrköket och tänker att precis så här är det ju hemma hos mig.

Solen lyser in genom köksfönstret där de gula tomaterna håller på att mogna. På det bastanta träbordet i köket står datorn och jag slår vad om att det är nåt intressant som händer där, nåt projekt som jag håller på med. Nåt jobb som liksom drar mig dit, fast på ett lustfyllt sätt. Något som jag verkligen gillar att hålla på med.

Mina barn ska jag ta med på utflykter, göra roliga saker och lära dem cykla. De ska få känna att allt är möjligt och att de är fria och sedda och fulla av skratt och skönhet. Ibland kommer det vara sorgligt, ibland tristess. Vi kommer lära oss allt och bli en stark familj.

Jag kommer ta med dom på roadtrips och tälta och cykla och åka båt med dom och besöka kolmården och simhallen och bara vara hemma i trädgården och på landet och i staden och mysa i sängen. Laga ugnspannkaka och koka korndryck och sola i gräset.

Du ska bli en solros

Du ska bli en solros

så pråligt gul och nöjd

Och Klematis få blommor

i lila salig fröjd

Min kärleks mynta spridas

vid jungfrudansen vild

och kring ett blånät spiras

en kaprifol så mild

I fönstret pelargonier

som blickar mot en skog

av oregano, dill och sånt

som magen föreslog

Jag vill i mängder odla

krasse, malva, livets bär

och sitta på balkongen

när solen dessa grödor när

Var gång jag kommer hem

går jag alltid först till dem

har de vatten,

mår de bra

då får jag ro,

då njuter jag

Liljekonvaljer

Arya ringde. Halsen ovanför vattenytan, gröngrummliga och blanka riktar sig orden utåt i tanken som är stark. Hans röst är så varm och jag saknar honom. Men snart är han hemma igen och jag njuter när han säger att han bara ska vara ledig och strosa runt på stan i flera veckor. Så länge jag gör mina grejer är det inga problem, så länge jag vet att jag klarar mig utan.

Med fötterna mot balkongräcket glider värmen sig trofast och jag tänker att jag påminns åter om varför vi är tillsammans, trots all brist på tid och närvaro. Det finns en samhörighet och kärlek som sträcker sig bortom det komplicerade och svåra

Blomsterkrassen har växt flera centimeter under dagen. Under tiden var jag i skogen med Alena och plockade liljekonvaljer. Lukas ammade mest och var charmerande fin med sina små sjungande ljud när han en gång i kvarten var mätt och belåten.

Sen gick jag en promenad förbi Lisa som var hemma och sjuk, stack ner en bunt väldoftande vita klockor i brevinkastet. Ett fnissande garv innanför dörren bjöd in till en balkongvisit. Efter allt för många kondomer på gräsmattan hade hon äntligen utvecklat handlingskraft och skrivit en arglapp till grannarna.

Lisas mage kurrade obönhörligen och upprepat, jag beslutade mig för att gå. Solen var varm som på sommaren och på tokVivo i hökis var det sjukt billig mat som jag bar hem i två knökfyllda kassar. Tänkte på ekorrar, zigenare och kärlek.

I saw the sign

watch

Nostalgipåminnelse nummer två. När jag var på ett disco en gång i New Dehli stod det minst två hundra fulla indier och dansade till den här. Gissa om jag blev förvånad, Ace of Base.. i Indien! Ett hav av Hare Krishna började hoppa upp och ner så fort låten drog igång. Alla kunde texten.

All that she wants

watch

Nostalgiska minnen från mellanstadiet. Jag och min dåvarande bästis Sabina övade i veckor framför spegeln och mimade sen hela låten med uppvisning på skolans talangjakt.

Regn och kallsupar

Det blev en dag med lillasyster. Jag förundras över hur olika vi är. På något sätt blir det tydligare med systrar. Mina bröder är mig förstås lika olika, fast på andra sätt. Kanske är det färgerna, sättet eller bara smak och tankar. Den ljusa och den mörka. Den rena milda och den bångstyriga vilda. Det är fint att inte stämma överens men ändå mötas i blodsbandet, känna samhörighet där. Det är fint att ha sina egna nyanser.

Regnet piskar ner. Ute på balkongen gräver vattendropparna stora gropar i jorden. Jag måste springa ut och rädda några plantor så de inte övervattnas. Hemma är det tyst. Och skönt. Jag passar på att njuta av lugnet, av att inte prata med någon. Arya är bortrest hela veckan. Jag både saknar honom och tycker det är befriande att stå själv med alla dörrar öppna. Det är konstigt, men det är som att det är svårare att göra mina egna grejer när han finns i närheten. Jag får kämpa extra mycket för min frihet, kasta mig extra djupt ut i brådvattnet för att lära mig simma. Bara det att jag är rädd för vatten. När jag var liten drunknade jag nästan en gång och fick jämt kallsupar. Så är det fortfarande. Jag kan knappt gå på badhus utan att skräckslaget spänna mig som en svan för att inte nudda vattenytan med halsen.

Men om och om igen ska man kasta sig ut tills man lärt sig att stå stark och pall utan att avrunda idealen och det som för en framåt. Kanske lär man sig aldrig. Kanske är det jämt så att det fria andetaget konkurrerar med de inbundna drömmarna mer som någonting kvävande.

Romantik är obundet, livsbejakande nu som aldrig verkar inträffa om man inte känner sig just så. Livskraftig och fri med öppna ögon för varandra. Alla dörrar ut.

Vill skriva hemliga saker

Vaknar upp som om jag aldrig gått och lagt mig. Huvudet domnar lite av trötthet, men ingen baksmälla än vad jag vet. Tiden känns outspedd med ett flimmer av tankar, nästan identiska med kvällen före. Jag återvänder till datorna så som jag lämnade den innan jag klunkade i mig den sista skvätten rosévin och sprang till tåget. Konstfacks trånga korridor var så knökad och varm att trikåerna fortfarande var blöta av svett nere i skorna när jag kom hem. Tobaksrök och dewberryolja.

När nattbussen svängde in i kröken hade solen skymtat bakom trädkronorna och lyst upp himlen ett bra tag redan. Jag klev av bussen med en milkshakesrinnande mcdonalds påse och längs med vägen hem plockade jag ett lass med lila syrener, tänkte ensamma svala tankar.

Nu borrar grannen ovanför. Det rör sig i mitt huvud. Jag vill berätta nånting men vet inte var jag ska börja. Jag vill skriva hemliga saker men undrar om det är relevant. Undrar om det har betydelse och vem som blir lyckligare. Men jag har tid på mig

Lillasyster skickar ett sms och vill ses. Jag orkar verkligen inte, känner mig så dum, önskar att jag hade mer tid för henne. Jag har ju knappt sovit och Lisa och jag skulle ju se Odell idag, sista chansen. Jennifer och Johanna är dessutom på en segelbåt nånstans och käkar brunch eller nåt.

På balkongen står två påsar med jord och drar i mig. Egentligen skulle jag ta denna dag för mig själv och påta i rabatterna. Det känns som att livet blivit lite annorlunda, det känns som att jag vill ha en kolonilott och bara dricka kaffe hela dagarna, med jordiga fingrar i sol som i regn.

Releasefest för novell

En kväll med johanna

Johanna och jag äter middag tillsammans. Äntligen kommer hon och hälsar på i den nya lägenheten. Jag har grillat grönsaker i ugnen och köpt tre sorters bär på torget. De avnjuter vi långsamt med en klick vispad grädde medan munnarna går i ett och skratten ekar ut i lägenhetsoasen.

Vi pratar om allt möjligt, men framför allt om vänskap. Vi läser en tidskrift där det står så vackert om precis det jag gått runt och tänkt på den senaste tiden. Att vännerna är de möjliga, de jag vill välja att bli kär i. Men vännerna är också de omöjliga, står det, de som fortsätter att säga nej. Och precis så tycker jag att det är. Inte just med johannna kanske, men ändå, överlag. Jag önskar att man sa ja lite oftare. Att det var fler som fattade att det vi skapar tillsammans är vackrare, viktigare och starkare än vad någon snubbe kan ge.

Systerskapet, samtalet mellan kvinnor. Jag önskar att vi växte oss starkare in i dessa vänskapsförälskelser, de som så sällan nästlar in sig i svårmod och dumdristigheter. Att vi blev drottningar över vår tid och vår kärlek. Vad vi vill uppleva och få ut av livet. Så ofta vi blir offer för våra starka viljor och underkastar oss besvikelse över vad som inte manifesteras i den till bredden fyllda parrelationen.

Vi är större än så,

vi behöver mer än så

Första inlägget

Här är jag nu. Balkongen het av kvällssol och vindstilla läge. Jag har i ett spontant ögonblick bestämt mig för att börja blogga. Att skriva är någonting som jag verkligen saknat. Ett frirum för tankarna och idealen. Som en äng med vallmo, bara ljuvligt att komma nära orden igen. Nu ska de få skepnad och härja fria ur hjärtat mitt. Så som det var så ofta förut, innan jag irrade bort mig själv i handfasta tingens värld. Nej förut satte jag orden på grodd och de blev fåglar som flög efter nya frön som blev liv och fåglar om igen.

Mamma kallade mig alltid för sin lilla zigenarflicka när jag var liten. I själen, allt jag gör, antar jag att jag är lika ensligt stark och vildvuxen som hon. Kämpar för frihet med näsan i rötterna av nånting djupt och oslipat, en grotta av koldiamanter. Ett ständiga rus och sorgliga strävan efter en famn fylld av värme samtidigt som kroppen vill stå fri och obunden från allt. Det är den ständiga problematiken och glädjestyrkan. Att aldrig ta nånting för givet och att aldrig bli tagen för given. Att komma dit man vill och känna sig levande.

Jag hoppas att den här bloggen kommer utvecklas till något betydelsefullt och fint, ett språk med en alldeles egen melodi. En melodi där hjärtat glömmer vad den borde och inte borde vara.

Någonstans vet vi vad som känns, vad vi bara måste för att inte gå under. Vilka vi är. Jag får många gånger påminna mig själv, titta i gamla anteckningsblock för att återfinna den som jag alltid varit. Zigenarflickan med pannan i handen på tunnelbaneperrongen, nerkluddrandes kulspetssträck på gamla icakvitton. De orden jag formulerar för mig själv är roten till alla de sanningar jag önskar tyda. De berättar för mig om framtiden och vart jag är på väg. Den magiska världen, den vackraste och skönaste av dem alla, ett sätt att lägga handen över livets meningar och uppfylla kraften av sin existens.

Att finnas till är att känna att man lever

Välkommen till min blogg!