Sista tåget hem

Sista tåget hem från Mejan. Lisa och jag hoppade över ett staket och trodde att vi plankat in på festen. Men snarare var själva spektaklet en bit längre bort och det var ändå en lång kö man skulle stå i. Lisa övervann dock sin prydkänsla genom att klättra på saker man inte borde klättra på och jag höll kissnödet en hel kväll med påfyllnad av öl i förbjudna salar. Så förgäves var icke kvällen för en trång urinblåsa och en mupp.

Regnet piskade och vi var lagom ihophållna efter lång arbetsdag och snusöl under smattrande tak på Babylon. Lisa berättade om när hon åkte till Indien med sin syrra och återknöt med en hel generation släktingar. Jag fick tårar i ögonen när hon berättade om stället dit hennes farmor brukade gå och be, alldeles intill Ganges, och om allt annat som de upplevde där. Jag kommer själv ihåg alla de intryck som drog i sinnet under de underfulla resorna genom landet. Och bilderna av en tidig morgon i Thiruvanatapuram, där gatorna var av vit sand som betades av elefanter. Där kissade man i rännstenarna så att murväggarna frättes sönder. Här kissar man apfull i en syrénbuske om man har tur, med skyddad insyn och toapapper i bakfickan. Snart är de färdigblommade. Då luktar det gammalt kiss och inte syrén längre. Det känns nästan lite sorgligt att tänka på. Men då vet man att det är sommar och skiter lite mer i sånt.

Vi genade hem tidigt med morgondagen i sikte. Inga pommes, inget vatten. Bara hem till varma duschen och finkläderna utlagda på sängen. Tusen kakor och dukar och tårtor och stressade husmödrar i tjänst. Imorgon är det vårkafé för alla barnen.