Regn och kallsupar

Det blev en dag med lillasyster. Jag förundras över hur olika vi är. På något sätt blir det tydligare med systrar. Mina bröder är mig förstås lika olika, fast på andra sätt. Kanske är det färgerna, sättet eller bara smak och tankar. Den ljusa och den mörka. Den rena milda och den bångstyriga vilda. Det är fint att inte stämma överens men ändå mötas i blodsbandet, känna samhörighet där. Det är fint att ha sina egna nyanser.

Regnet piskar ner. Ute på balkongen gräver vattendropparna stora gropar i jorden. Jag måste springa ut och rädda några plantor så de inte övervattnas. Hemma är det tyst. Och skönt. Jag passar på att njuta av lugnet, av att inte prata med någon. Arya är bortrest hela veckan. Jag både saknar honom och tycker det är befriande att stå själv med alla dörrar öppna. Det är konstigt, men det är som att det är svårare att göra mina egna grejer när han finns i närheten. Jag får kämpa extra mycket för min frihet, kasta mig extra djupt ut i brådvattnet för att lära mig simma. Bara det att jag är rädd för vatten. När jag var liten drunknade jag nästan en gång och fick jämt kallsupar. Så är det fortfarande. Jag kan knappt gå på badhus utan att skräckslaget spänna mig som en svan för att inte nudda vattenytan med halsen.

Men om och om igen ska man kasta sig ut tills man lärt sig att stå stark och pall utan att avrunda idealen och det som för en framåt. Kanske lär man sig aldrig. Kanske är det jämt så att det fria andetaget konkurrerar med de inbundna drömmarna mer som någonting kvävande.

Romantik är obundet, livsbejakande nu som aldrig verkar inträffa om man inte känner sig just så. Livskraftig och fri med öppna ögon för varandra. Alla dörrar ut.