Johanna och jag äter middag tillsammans. Äntligen kommer hon och hälsar på i den nya lägenheten. Jag har grillat grönsaker i ugnen och köpt tre sorters bär på torget. De avnjuter vi långsamt med en klick vispad grädde medan munnarna går i ett och skratten ekar ut i lägenhetsoasen.
Vi pratar om allt möjligt, men framför allt om vänskap. Vi läser en tidskrift där det står så vackert om precis det jag gått runt och tänkt på den senaste tiden. Att vännerna är de möjliga, de jag vill välja att bli kär i. Men vännerna är också de omöjliga, står det, de som fortsätter att säga nej. Och precis så tycker jag att det är. Inte just med johannna kanske, men ändå, överlag. Jag önskar att man sa ja lite oftare. Att det var fler som fattade att det vi skapar tillsammans är vackrare, viktigare och starkare än vad någon snubbe kan ge.
Systerskapet, samtalet mellan kvinnor. Jag önskar att vi växte oss starkare in i dessa vänskapsförälskelser, de som så sällan nästlar in sig i svårmod och dumdristigheter. Att vi blev drottningar över vår tid och vår kärlek. Vad vi vill uppleva och få ut av livet. Så ofta vi blir offer för våra starka viljor och underkastar oss besvikelse över vad som inte manifesteras i den till bredden fyllda parrelationen.
Vi är större än så,
vi behöver mer än så
JAAAAAAA!
SvaraRadera