Första inlägget

Här är jag nu. Balkongen het av kvällssol och vindstilla läge. Jag har i ett spontant ögonblick bestämt mig för att börja blogga. Att skriva är någonting som jag verkligen saknat. Ett frirum för tankarna och idealen. Som en äng med vallmo, bara ljuvligt att komma nära orden igen. Nu ska de få skepnad och härja fria ur hjärtat mitt. Så som det var så ofta förut, innan jag irrade bort mig själv i handfasta tingens värld. Nej förut satte jag orden på grodd och de blev fåglar som flög efter nya frön som blev liv och fåglar om igen.

Mamma kallade mig alltid för sin lilla zigenarflicka när jag var liten. I själen, allt jag gör, antar jag att jag är lika ensligt stark och vildvuxen som hon. Kämpar för frihet med näsan i rötterna av nånting djupt och oslipat, en grotta av koldiamanter. Ett ständiga rus och sorgliga strävan efter en famn fylld av värme samtidigt som kroppen vill stå fri och obunden från allt. Det är den ständiga problematiken och glädjestyrkan. Att aldrig ta nånting för givet och att aldrig bli tagen för given. Att komma dit man vill och känna sig levande.

Jag hoppas att den här bloggen kommer utvecklas till något betydelsefullt och fint, ett språk med en alldeles egen melodi. En melodi där hjärtat glömmer vad den borde och inte borde vara.

Någonstans vet vi vad som känns, vad vi bara måste för att inte gå under. Vilka vi är. Jag får många gånger påminna mig själv, titta i gamla anteckningsblock för att återfinna den som jag alltid varit. Zigenarflickan med pannan i handen på tunnelbaneperrongen, nerkluddrandes kulspetssträck på gamla icakvitton. De orden jag formulerar för mig själv är roten till alla de sanningar jag önskar tyda. De berättar för mig om framtiden och vart jag är på väg. Den magiska världen, den vackraste och skönaste av dem alla, ett sätt att lägga handen över livets meningar och uppfylla kraften av sin existens.

Att finnas till är att känna att man lever

Välkommen till min blogg!