En utter, en svan och några sömnlösa snöänglar

Snart nytt år. 00talet påväg in i 10tal. På högkvarteret sitter uttern och svanen och svävar på höjden av ett modigt svart piano. Stridsberg och Osten läser favoritdikter. En kille med stripigt hår läser också med stor inlevelse. Jag har legat med honom, väser en tyst röst i publiken. Jag står alldeles nära men låtsas inget höra. Marken är varm. Som ett stampat jordgolv. Luften lika grumlig som ett huvud efter tio dagars antibiotikabehandling. Min arm runt Kristinas ribbade klänning. Hur var Nairobi?

Det är vitt framför ögonen vart man än ser. När jag kommer hem kan jag inte sova. Snöänglar, ull och dubbla lager mjukisbyxor. Snön är tung och kall men jag faller mjukt när jag kastar mig bakåt. Grannen korsar gårdsplanen och sneglar roat åt mitt håll. Vad gör du, det är ju mitt i natten? Han stampar sina kängor mot gallret och försvinner in i porten bredvid.

Det handlar om glittret, pärlemon, svandammen, ribbningen, det mörka vinet och det tidlösa. Att gå runt på stan med Johanna som vilken dag som helst och känna chittet. Hur allt hör ihop. Beställa en kopp te i en bardisk och samtidigt en bit av friheten. Elegansen i att välja det man vill ha och inte det som förväntas av en.

Mörkret vänder och sen blir det ljusare.

Ett rebelliskt embryo

Ett vinterparadis tornar upp sig. Bolmiga flingor som likt tusentals Stjärnor virvlar runt i mörkret, knarrar under kängorna som får vita ränder. Lillebrorsan letar kastruller i köket, skickar sms. Jag ska koka potatis och vår enda kastrull har du lagt in i kylskåpet, inte okej. Jag skrattar högt för mig själv för tillsägningen och tänker att vi har minst fem kastruller. Han är rolig, han har ingen koll. När jag kommer innanför dörren frågar jag om han tittat i kastrullskåpet. Har han bott här i två månader utan att ha tittat i kastrullskåpet?

Ett annat land, ett annat liv. Huden är blek och tankarna som sega mashmallows. Som en trögflytande kolasås in i julen full av traditioner och man inser att man är hjärntvättad. Totalt meddragen sen benen var korta och huvudet blankt. Fast nu när det snöar så mycket kan man fantisera om att man bor högt upp i Nordsverige och lever i nån avskild sekt utan tillhörigheter och endast brasa och barkgröt till middag. Varför tänker jag på det, varför skulle jag ens vilja det. Nåt som ockuperar innehållet och håller alla mashmallows på plats?

I själva verket bor vi fyra pers i en tvåa, det är vinter och jag har köpt en adventsljusstake fast jag tycker dom är fula. Fram till tjugosex års ålder stod jag emot. Nu vattnar jag noga min amaryllis och tävlar med grannen om längd och röda klockor. Grannen som är höggravid och man och har glasögon. Jag är ett rebelliskt embryo som nu börjat anamma mina egna föräldrars åstadkommanden. Med förhoppningen om att ändå alltid förbli rebellisk.

Ett extasy som går över och tar slut?

Nu har jag beställt elnät, orienterat mig bland Bagarmossens vårdcentral och bibliotek. Glömde köpa mjölk till kaffet, nåväl. Finge jag bo här hur länge jag ville så skulle jag trivas så fint. Inte irra runt som en annan höna från hem till hem med den där förbannade stressen. I mitt huvud underhåller jag mig med att dricka sangía under stjärnorna i Barcelona... medan jag cyklar runt på frostiga gator, köper begagnade barnkläder och bakar lussebullar så hela lägenheten doftar saffran.

Du är verkligen en Zigenarflicka, sa han och drog handen i mitt hår på pendeltågsperrongen. Kunde inte se om han var glad eller ledsen för det. Två packade dramaten och jag var på väg därifrån. Dansa med mig. Jag vill kasta mig in i det intensiva. Men han har möten, telefonkonferencer och inte tid för kärlek som drar i hjärtat och knoppen, bara tid för kärlek som inte kräver nånting, kärlek som varken gör till eller från.

Så här är jag nu. Vill hitta tillbaks, vill att det ska vibrera i skinnet av blotta andningen. Men kanske är den sortens åtrå bara ett extasy som går över och tar slut.

Stickade hästar och bubbelbad i Bagis

Tar på mig stora pälsjackan och sveper halsduken över huvudet. På balkongen är det kallt och novembermörker. Med vaddade gummistövlar, en stor bit schweizernöt och en kopp rykande te tar jag mig ut i den svala luften, tjuvkikar på folket som går förbi där nere på gångvägen. Har suttit på en renfäll framför teven hela kvällen och käkat choklad så det kliar under fötterna. Varvat reklampauserna med att titta efter undulater på blocket. 

Jag letar alltid efter undulater, och billiga små hus ute på landet. Sugen på körsbärsvin, sugen på hund och katt och fåglar och adoptivbarn och fosterbarn och vaginala barn och en karl kanske och ännu mer familj och vänner och lussebullar. Jag älskar Bagarmossen. Har fått mani på att sticka hästar och badar bubbelbad nästan varje kväll. Det gick snabbt och allt löste sig. När jag väl bestämt mig för att flytta stod ingenting i min väg. 

Men så är det en sak som ruvar. Vad ska det bli av dig, sjunger Laleh och ibland blir jag så trött på min egen generation fastän jag gillar att va präglad av åttiotalet och alla möjligheter och självförverkan, men ändå.. Vad ska det bli av dig och hur många djur jag än skaffar så ska jag aldrig, aldrig skaffa en hamster. På nåt sätt är det skönt att veta vad man inte vill i en tid där man i princip kan göra vad som helst.

Utanför, på gården, lyser en julgran. Om jag inte har nånstans att bo igen så ska jag flytta in där och aldrig komma ut. Det har jag drömt om sen jag var liten. 

Först där, sen inte där

If i could cry it would feel like.. piss

If i could cry it would feel like piss, if i could cry it would feel like this. Måste pissa.. De skrattar. Kvinnor pissar inte. Kissar heter det väl. Men jag vill pissa. Om det är okej så vill jag gärna det och nu gör jag det oavsett vad ni tycker, ja nu pissar jag. Skapar lite dynamik i tillvaron, kör alla tankar på overlock. Producerar perfekta sömmar, återknyter till det kreativa, har ett flyt som ringlar i våta floder över skrivbordskanten.

Lycka är en rosa cykel, lycka är overlock och en kopp te och bra känsla i blodet. För det är liksom nu eller aldrig livet händer. Pallar inte att stå still. Pallar inte att behöva kissa när man vill pissa. Nu eller aldrig är det alltid för mig verkar det som och det här med att vara nöjd, jag tänker aldrig bli det. Bara av känslan att det inte räcker om det inte är tillräckligt bra. Då kan jag vara nöjd, jävligt nöjd. Livet. Det ska va grymt för fan.

Vad var det som var så viktigt

....

Rysk champagne smakar skit

Första lasset går hem till Jennifer. Jag har fått en nyckel med röd plast runt. Det är ett cementhus med grönt och blått runt fönstrena. Runt ett fönster är det rosa. Vi vecklar ut ett paket liljor, meckar med en lampkontakt och öppnar en flaska rosa champagne från när Arya var i Ryssland. Jennifer skimrar i den mörkgröna fotöljen. Runt omkring henne tusen mönster och en kavaj som hänger på en provdocka. En kavaj som jag vid närmare anblick ser att jag en gång fyndat och slentriandreglat över. Huvudstas tunnelbana. En gammal tant med pudellockigt hår. Trettio kronor. Nu hänger den hos Jennifer och gör sig mer än rätt. Linda och Sofia kommer. Linda som ett litet pilskt hjärtcentrum med japanslät hud, Sofia som en stegrande lejoninna. Vi dricker upp den sliskiga champangen. Tänker att Ryskt var det allt och drar till Sumpan.

Päronwhisky, baby och Jennifer

Päronwhisky och baby hos Alena. Här är de mjukaste kinderna som oskyldigast rena och stanken av ens val som irrat i sumpmarkernas gyttja ett tag, smiter långsamt ut genom kylan från en gläntande balkongdörr. Här brinner tre ljus och katten surrar i famnen, här kan man pusta ut när livet piskat en i ansiktet och pissat på ens nyköpta skor. Här kan man omfamna sig själv en stund och till och med gråta en skvätt då man glömt hur bra det var med förändring.

Vissa ögonblick vill man spara men ändå vill man alltid komma längre, att allt ska bli nytt och spännande precis hela tiden som om man levde i nån jävla sagodröm. Står det still blir vi rastlösa och vill mer, mer, mer. Men vad fan vill man egentligen. Nu lägger jag ett par nya nycklar i min hand, sveper dem ner under kudden så att de kanske öppnar upp mina drömmar och sikten står klar till slut. Lite intuition tack, lite faan. Jennifer drar i rodret och säger att himlen är vackrast just som den är nu. Vi dricker varsin lättöl och delar på den sista chokladen. Delar en sovsäckskant över benen och missar en enorm vattenspegel för sikten framåt.

Framför allt blåser det i håret och himlen mörknar kusligt snabbt när vi styr in mot land, framför allt läcker kaffe ur termosen när vi promenerar upp mot Aspudden sen. Det luktar nybryggt hela vägen hem.

We dont know how, and we dont know where

We dont know how, and we dont know where sjunger Lekmannen och spotify har aldrig varit så levande. På träparketten ligger kökshyllan nymålad gul och ett ljus brinner från köket där Alle och Ofelia ätit hemlagade hamburgare. Vid skrivbordet är det lugnt och tryggt. Edamamebönor med flingsalt i en stor skål gnids ur skalet och jag sneddar ölen ner i ett högt glas.

Var i malmö förra helgen. Åkte nya veoliatåget och njöt av varje bit i det trädoftande tåget. Kupéerna, de välvda fönstrena som en båge i restaurangvagnen. På sin höjd mer likt ett gigantiskt växthus på färd ut i verkligheten. För Stockholm kan kännas rent av overkligt ibland, som ett fängelse, stresskorridorer som andas svininfluensa och tusen alternativ som inte ger en frihet. Inte på riktigt. Jag vill vara nära, jag vill inte åka pendeltåg. Jag vill cykla som man gör i malmö och jag vill ha vännerna runt hörnet.

Jag vill ha allting.. Jag tror jag ska kasta mig in i ditt fönster, rusa rakt in i ditt liv, du har lämnat mig på de jävligaste av platser.. Jag tror jag måste lämna allt bakom mig igen och starta om på nytt..

I huvudet ransonerar jag ut drömmen som är levande, som tar itu med framtiden och nuet. Fyllt med det som är bra. Värmen in i kylan när det blir höst och blåser och man glömmer saker.

Som att ha en baby

Kärlek, just när man satt där o sket

Gagnef by night

Natten är svart i Gagnef fastän det är sommar. Det hänger lyktor stora som tält i träden och människorna är vackra och glada, fulla med musik. Kristina och Fotografen sitter på bryggan med var sin folköl, Linda har sprungit bort och Isabel gör det förbjudna.

Jag och Tobias sitter på varsin utvikt ölkartong, glor ner över mörkret, älven och de dansande människorna. Vi pratar om kärlek, magi och underskattade pretantioner. Vi springer och kissar bakom en lada i tur och ordning medan den andre passar plats och väska. Vi pratar om folksamlingar, lyckokänslor, tillhörighet och skimrande ragg. Han vet att jag är tillsammans med någon, han vet att jag är trogen men uppskattar sällskapet.

Vi snackar en stund och drar sen ner till den plats vid vattnet där Anna Järvinen spelade dagen innan. Bastar med ett gäng halvnakna och springer sen svettiga ut under bar himlen och lera för att doppa oss i den iskalla älven. Pretantioner är underskattade, säger Tobias, det är ju dom som har pretantioner som kommer nånstans. Jag tänker att han har rätt, fastän jag nog alltid har tänkt att det var tvärt om.

När vi badat färdigt har någon bytt ut Tobias gummistövlar mot tre storlekar för små. Fotknölarna värker och jag skrattar men tycker synd om honom. När han frågar om jag vill med till hans tält och dricka rödvin tackar jag nej. Tar istället med mig en bit av känsla in i natten. Ett möte, och så det där med pretantioner. Tänker att om man bara ser sig själv där framme och kör, så kommer man väl ut på andra sidan sen. Levande, i god form och kanske till och med lite rik. Dags att slå sig fri från jantelagen.

...

Roadtrip till Gagnef

Med jägermeister och lådvin nerpimpad i en urdrucken vinflaska, for vi över rak E4 och genom krokiga småsamhällen efter äventyr. Fyra brudar och en man. Tömde bilen på minnen från förr, fyllde på med nya. Åkrarna, älven och de blodröda hallonsnåren kikade på oss i backspegeln vart vi än for. Längs med vägen plockade vi smultron och trampade på snigelskal som obönhörligen krasade under våra gympadojor. Om livet är en spegel så ser jag oss där, på jakt efter det magiska, med rödvinsmunnar och strålar av urin som ringlar sig ner för stup och dalar, hittar fåror i marken och skvätter lite på skorna.

Kanske är man inte en riktig kvinna förrän man har en Happy Harry och kan susa fram på motorvägarna med öppet fönster, fri att göra roadtrips när man vill. Måste skaffa körkort, måste lära mig dansa tango, måste bli en självständig kvinna. På riktigt.

...

Craaazy summer

Det var fest på Färgfabriken. Cyklade från Johannas överraskningsfest för att möta upp Sandra på bron vid Hornstull. Bromsade lätt i svängarna om tantos grusgångar när jag susade fram, tätt förföljd av det svarta vattnet. Vin i hjärtat och Johannas skimrande ord i bakhuvudet. Vi satt en stund på sängen innan jag stack och pratade om hemliga saker.

Bra känsla, gott folk och jag stod på händerna. Kan man tänka sig. Hickan försvann medan uteserveringen häpnade. Medan blodet rann allt tätare i huvudet kände jag hur fotoblixtrarna ven i luften. Efter det blev festen nästan ännu bättre, och den fortsatte hos Fotografen som bjöd hem på finkäk. Halv fem var Arya och jag hemma med taxin, sömnlösa i jakt på packade väskor och tågbiljetter raka vägen mot Köpenhamn.

Alena är kär för alltid

Med fläderblomsaft och fina presenter dyker de äntligen upp. Vi dricker sangría i solen på balkongen och Alena blir varmblodig på mindre än ett halvt glas. Vi vispar grädde och äter inlagda plommon med silverskedar, förförs av solen och pustar ut tillsammans. Lukas guggeliguuglar, har blivit en liten tjockis som man lägger på en kudde och sen tittar paralyserat på. Alla ansiktsuttryck, alla fina ljud han gör. Man tar i de goda små låren och blir som kär för alltid.

Bajsnödig och hjärtkramp men glad

Long time no see. Lisa kommer cyklandes medan Arya och jag hänger i kamerabutiken och beskådar snygga Leica kameror. Jag är både kissnödig och bajsnödig och hjärtat krampar men jag är hur glad som helst. Stress säger bartendern på Pet Sounds, jag fattar ingenting, jag har ju semester. Skiter i hur många komman man får ha i en mening, skiter i hur osocialt nollställd man får vara när det är sommar och allt skulle hända oöverträffbart, hur översocialt freaky man blir sen när man väl träffar folk. Allt man försöker hitta är någon slags balans som känns göttig och tillfredsställande och framtiden långt borta kommer sen, efter alla kommatecken, efter alla frågor om vad man är bra på och hur man ska ta sig dit. Hur är det med dig och Arya då, är du med barn? frågar lisa skämtsamt och jag blir nästan generad. Faktiskt är det som om himlen skiner på oss och jag känner största kärleken i mitt hjärta som bara verkar växa större. Men några barn har vi inte kilat ihop än. På vägen hem hittar jag en stor rosenbuske och plockar med mig famnen full. In i duschen och en slurk fil i köket innan lamporna somnar. Rosorna ska jag ge till någon, men det är en hemlis.

En dag som är ens egen

På morgonen vaknade jag av oväntat hembesök med tårta och blommor. På Katitzy i vasastan köpte jag en klänning. På en skitig bakgata plockde jag jasmin vartefter näsan jagade. Jasmin som mamma plockat in till mitt födelsedagsbord sen jag var liten. Men kvistarna var klibbiga med små djur på så jag fick lämna dem på ett elskåp längs med vägen.

Ingen stor jasminbuske att leta godis i längre, ingen gunga att ta sig upp i himlen med. Den tallen sågades förresten ner för ett tag sen. Jag är stor nu, bor i staden. Så jag drack kaffe på Mälarpaviljongen, temakistrutar på Ropongi, kilade en ros i bakom örat och hade en dag som bara var min. Men vackrast var att sitta på balkongen i sista kvällssolen. Johanna och Sofia sjöng Ja må hon leva och många fina vänner hörde av sig. Så började dagen i kaos, mellanlandade i vemod och slog ut i rosor under kvällen.

Jag har kärleken med mig och det känns bra.